Mathildas Hundar

När jag var mindre så var jag duktig på att säga att den här valpen, den är min valp! Det är bara min hund! Nästa vecka däremot då böt jag till någon annan...

Så när vi skulle importera en hane från Finland, Kennel Memorylane och när jag såg bilden på den söta bruna valpen så sa jag att han var min! Mamma förklarade för mig att valpen inte skulle komma förrän den var runt 1 år gammal och hon trodde nog att jag skulle ha hunnit blivit kär i en annan valp vid de laget ;)

Vi mötte upp uppfödaren Nina på Stora Stockholms utställningen och så fort jag såg den bruna hunden så sprang jag dit, tog kopplet och förklarade att det här var min hund. Och så blev det. Min älskade Monty, Memorylane A Place in the Sun.

---

Monty och jag har många minnen tillsammans. Vi växte upp tillsammans och vi har lärt oss tillsammans. Monty var en otroligt snäll hund men inte lättsam... Han var en väldigt envis hund som gjorde precis det han ville.

Men även jag är väldigt envis och av någon anledning hade jag bestämt mig för att börja träna agility med Monty så mamma anmälde oss till en agility kurs. Den största delen utav kursen gick ut på att jaga en hund som gick runt och kissade på varje buske. Han struntade fullständigt i mig. Kursledaren gav mig tips om att jag skulle springa åt exakt motsatt håll och ropa på honom så skulle han nog komma. Bullshit... Han brydde sig inte överhuvudtaget... Vi testade att muta honom med leksaker, olika godis sorter, ost, köttbullar, korv mm. Men när Monty var på sitt humör, då hjälpte ingenting.

Efter den kursen satt jag Monty i hårdträning. Nu skulle vi få pli på lydnaden! Jag tränade sitt, ligg, stå, inkallning, stanna kvar, kontaktövningar mm. Jag drog fram massa skrot så som sopkvastar, krukor, pinnar, tyger och gjorde en agilitybana. Men träningen skedde utan större framgång... Monty gick mest och kissade på buskar som vanligt.

Jag hade nog mer eller mindre givit upp när Monty fortfarande inte kunde sitt efter 2 års träning. Men en dag så plockade jag fram godisburken i vanlig ordning och tog upp handen och sa sitt till Monty. Och vet ni vad? Han satt sig och han åt upp godisen! Detta var ju en otroligt lycklig dag och Monty fick massviss av kramar och pussar. Jag tror att det gick upp ett litet sken för Monty den dagen och han insåg nog att det var roligare att arbeta med mig än mot mig och följande veckor upptäckte jag att Monty faktiskt kunde allt de där som jag tränat på i två år. Han skuttade glatt runt hindrena på agilitybanan som om han inte gjort något annat. Han satt sig när jag sa sitt och han la sig ner när jag sa ligg.

Så nog alltid kunde han, men bara när han ville.

Han älskade att reta mig och han visste precis vad han skulle göra. Han var duktig på att rymma både från gården och när vi var på promenad. Men han sprang inte iväg, utan han såg till att jag alltid såg honom men vi kunde inte få tag i honom. Han var alltid några meter framför och när jag var så nära att jag nästan kunde ta honom. Då kollade han på mig med sin busblick och sprang undan.

Jag kommer ihåg en gång när vi skulle tävla i Barn med hund och jag kom stört bölandes ut efter tävlingen. Jag var inte ledsen över att jag inte vunnit utan jag var ledsen över att Monty hade retats med mig. När jag flyttade ett bakben så kollade han på mig med sin busblick och så flyttade han ett annat ben osv.

Men så var det att ha en hund som Monty. Han hade ett humör som pendlade dag för dag och sakta men säkert så lärde jag mig att läsa av honom och utifrån det arbeta för att få honom arbetsvillig. När samarbetet var där och alla bitar föll på plats, ja då gick det riktigt bra. Vi tävlade mycket i Junior Handling tillsammans och tack vare honom deltog jag i landslaget på Nordiska mästerskapen 2006.

Jag har lärt mig otroligt mycket utav Monty och han är en hund jag aldrig kommer att glömma. Han var unik.