Mathildas Hundar

Under hela min uppväxt så har jag fått frågan: - Ska du också bli domare som mamma, när du är stor?

Och jag har alltid svarat att ja det ska jag!

När jag blivit äldre och börjat visa mer och mer hund både i rasringen och Junior Handling ringen så har jag blivit ännu mer säker på att jag vill utbilda mig till domare.

För att jag har träffat på så många okunniga och osäkra domare, så att jag har nästan skämts. Värst har det varit i Junior Handling ringen då domare kommer in och förväntar sig att dem ska döma Barn med Hund. När dem märker att så är inte fallet utan detta är väldigt många duktiga handlers som tar detta på stort allvar. Då vet dem inte vad dem ska göra och eftersom att dem är inte utbildade så bedömmer dem utifrån småsaker istället utifrån helheten. T.ex. att en handler håller i kopplet två cm för långt eller att en annan handlers hund inte viftar på svansen konstant.

Det finns självklart liknande fall i rasringen då domarna inte har en aning och dömer utifrån vilken hund som har längst päls typ? Man riktigt ser hur svett pärlorna samlas i pannan och hur domaren vrider och vänder på sig. Förstår ni vad jag menar?


På Junior Handling domarutbildningen så frågade dem oss alla: -Hur du vill vara som domare?

Jag vill vara den glada, avslappnade domaren som får varje medtävlare att trivas i ringen och gå därifrån med ett leende oavsett resultat. Jag vill ses som en domare som är säker i sin bedömning och har stor kunskap. Varje beslut jag tar i ringen ska jag kunna motivera och jag ska förklara för de tävlande varför jag gjorde som jag gjorde. Jag älskar domare som håller öppna kritiker så att även de som sitter runt om ringen kan höra. Det vill jag kunna göra en dag.

Jag har höga krav på mig själv, men jag inser att med erfarenhet kommer kunskap. Så det ända jag kan göra idag det är att döma utifrån den kunskap jag har.