Mathildas Hundar

Det är inte ofta vi åker till Danmark, men efter en så här pass lyckad helg så kanske vi borde besöka grannlandet lite oftare?

 

Med oss hem fick vi fyra danska champions, en internationell champion, fyra BIM och ett BIR.

 

Tjaa, vi känner oss rätt nöjda, haha ;) Nä, vi är super duper nöjda! De kunde inte ha gått så mycket bättre.

 

Första dagen dömde Tomas Rohlin och han utsåg Smilla, Farmarens Good Girl till Bäst i Rasen och min Florian, Farmarens Florian Prinzkrona blev bästa hane. Syrran var lycklig, kan ni tro och hörde Tomas ord ekande i huvudet: - Jag älskar henne!

 

Efter framgångarna i beardiesringen skyndade vi oss till Norwich ringen där Kitty, Farmarens Hello Kitty skulle tävla. Det var inte den mest optimala ringen då gräset var högt så att även den allra största Norwichen drunknade. Men Kitty är van med att följa med beardiesarna oavsett terräng så hon travade så stiligt trots gräset, så att domaren utsåg henne till bästa tik.

 

Solbrända och nöjda efter en toppen dag åkte vi tillbaka till motellet för att vila upp oss inför nästa dag.

 

Söndagen gick beardies och norwich bedömningen samtidigt, så Linnéa gick iväg med Kitty till ringen samtidigt som jag gick in med Sven, Farmarens Lambeth Walk. Sven fick nöja sig med en tredje plats och ck i öppenklass medan Kitty slog till med att bli bästa tik idag igen! Sista hund ut för helgen var Kerry, Farmarens Kerry Kilkenny som domare Johan Anderson utsåg till bästa tik! Ganska nöjd med att "slippa" BIR-rosetten och gruppfinalen, packade vi in allt snabbt i bilen och började vår tio timmars långa resa hem. Vi klev innanför dörren hos mamma och pappa vid nio tiden där nästan hela familjen samlades för att få höra om helgens äventyr.

 

 

20 minuters paus på färjan mot Danmark.

 

Syrran och jag sitter i bilen påväg till Danmark, eller rättare sagt vi har suttit i bilen och varit påväg till Danmark i sju timmar nu. Jisses alltså! Nu fattar jag varför vi så sällan åker till Danmark. Det är ju en hel jävla evighet dit.

 

Rumpan krampar sådär härligt för oss båda och när även höger benet börjar krampa, ja då blir det chaufförbyte! De är syskon kärlek de, haha... 

 

Ja och jag tror ni alla förstår varför vi ska till Danmark. Vi ska på utställning, vad annars liksom? ;)

 

 

Bjuder på ett par bilder på busungarna nummer 1 när dem lekte på altanen.

 

Marwin:

Vill börja med att tacka er alla för er omtänksamhet som ni uttryckt i skrift här på bloggen och på facebook. Sorgen att förlora sin hund, sin allra bästa vän den kan nog ingen annan förstå lika väl som en annan hundägare. Det går inte en dag som jag inte tänker på min bästa vän, kära lilla Cleo. Ibland är livet extra tufft, men jag glädjs åt de lyckliga minnen vi har. Minnena lever för alltid. Vi ska fira livet.

 

Just nu ligger all min fokus på de tre små liven som föddes i en valplåda i mitt kök för fem veckor och en dag sedan. Dem växer så det knakar och det är häftigt att följa utvecklingen. Nu är det tre små mini beardiesar där i valphagen. Det är ett par riktiga krutburkar de där små! Vill inte vara still längre än nödvändigt och den där valphagen är då för jäkla tråkig. Nu vill dem ut och utforska och upptäcka världen! Än så länge har dem fått utforska köket, en gräsplätt och mammas altan. Det får räcka tycker jag.

 

Det dyker upp ett par inlägg med bilder på de små under helgen.

 

I tisdagskväll när klockan närmade sig kvart över sex då sa jag farväl till min allra bästa vän, Cleo. Min älskade vän som delat mitt liv i nästan 12 år. Vi växte upp tillsammans. Vi delade så himla mycket. Hon var alltid vid min sida.

 

Inga ord kan förklara hur mycket jag saknar henne. Det är otroligt tomt.

 

Varje gång siffran två näms så blir jag illamående. Två koppel, två matskålar och bara två hundar. Det är svårt för mig att inse att min tredje vän inte finns här längre och hon kommer aldrig mer att komma tillbaka. 

 

Jag kommer aldrig mer att få känna hennes nos buffande efter mer klappar, jag kommer aldrig mer att få värma mina händer i hennes päls och jag kommer aldrig mer att få pussa hennes panna.

 

 

 

/ Uno, Otto och Marwin

Japp, det är konstaterat. Dessa är de tre små sötaste, gulligaste, underbaraste små underverken som någonsin funnits i denna värld, på denna planet eller i hela universum!

 

Tänkte uppdatera er lite om livet i valplådan. Svea är en super duktig mamma och tar hand om sina tre så bra. Valparna mår bra. Dem växer så det knakar redan efter första dagen hade dem gått upp 100-150 gram. Uno är störst och Marwin är minst. Dem sover och äter mest hela dagar.

 

Själv så börjar jag sakta men säkert återgå till vardagen. De senaste nätterna har jag inte sovit mycket. Vaknar av minsta pip och springer till valplådan för att kolla läget för att inse att Svea har full koll och det finns inget för mig att göra. En riktig hönsmamma, det är vad jag är!

 

Cleo betraktar sig nog också som extra mamma, för hon är bra nyfiken och vill gärna också hjälpa till. Det är Cleo och jag som sitter utanför valplådan i timmar för att bara se på de små underverken.

 

Florian är inte så värst intresserad av valparna, dock har han sett att dem har två jätte roliga leksaker som han försöker få tag på genom gallret...

 

För övrigt så har jag en känsla utav att bloggen kommer att var bombad utav bilder på dessa tre små för en tid framöver!

 

 

Marwin:

Otto:

 

06.22: Första valpen föds. Svart hanvalp som väger ca 450 gram. Han får kallas för "Uno".

 

06.54: Andra valpen föds. Blå hanvalp som väger ca 300 gram. Han får kallas för "Otto".

 

07.21: Tredje valpen föds. Svart, tantecknad hanvalp som väger ca 300 gram. Han får kallas för "Marwin".

 

En blå tikvalp föddes nu runt 10 snåret, men hon var tyvärr dödfödd.

 

Svea är en jätte duktig mamma och tar väl hand om sina små. Nu ligger småttingarna och diar medan Svea tar en välförtjänt vila.

 

 

 Trött mamma...

Tempade Svea första gången igår och blev lite förvånad när tempen låg nere på 36,7. 38-39 grader är normalt för en hund. Jag har läst på och enligt valpböckerna så pendlar temperaturen kraftigt de sista dagarna för att tillslut djupdyka ner mot 36 grader och tiken är då i öppningsfasen som kan pågå i ett par timmar upp till ett dygn.

 

Därför blev jag lite förvånad när tempen redan låg så pass lågt. Eftersom att jag aldrig har tempat förrut, utan gör det mest för "skojs skull" så jag ringde hela familjen för att rådfråga. Vi kom fram till att eftersom hon inte är nå orolig så är det nog inte dags än på ett tag, med orden "du märker när det är dags" så gick jag och la mig för att sova.

 

Tills jag vaknade för en timme sen 02.32 av att Svea försöker att gräva sig till Kina, var allmänt orolig och hässjade. Tog tempen som sjunkit ytterligare till 36,2. Med valpböckerna i handen, så plöjde jag igenom kapitlet "valpning" ännu en gång till och konstaterade att hon måste vara i öppningsfasen dvs. livmodern vidgar sig.

 

Nu har hon lugnat sig något, hon gräver i alla fall inte men hon är fortfarande orolig. Tänkte ta tempen på henne igen om ett tag, för att se vad den ligger på. Om det är så att jag har förstått det rätt så ska temperaturen stiga igen och då ska valpningen starta. Håller utkik efter fler tecken. Ingen värk har synts ännu.

 

Spännande det här! Känns verkligen som min första valpning och på sätt och vis är det ju också det. Även fast jag har varit med vid femioelva valpningar så känns denna gång himla speciell. Min egna tik som ska få sin första kul, en valplåda är placerad i mitt kök och det är ju lite utav mitt ansvar. Är en riktig hönsmamma...

 

SMS med statusuppdatering är skickade till familjen som gott ligger och sover eftersom att alla ska upp och jobba imorgon. Har telefonen brevid mig, redo att ringa på "förstärkning" så är familjen här på stört. Visserligen har jag ju sambon här, men utan att mena nåt illa så är han inte nåt vidare stöd när han ligger och snarkar i sängen. "Äh, de där fixar du! Jag går och lägger mig"

 

Själv är jag klar vaken. Kommer inte sova en blund.

 

 

 

 

 

 

 

Nu är det nära, på fredag har det gått 63 dagar och jag har tidigt anat att Svea är dräktig. Hon är lugnare än vanligt, sover mycket mer, hon har tappat matlusten och spytt, till att äta som en häst och man får passa fingrarna om man bjuder henne på godis. Magen tycker jag har växt lite men jag har inte vågat säga något för det är så lätt att man ser det man vill se, men nu kan jag inte längre inbilla mig längre. Hon har inte bara blivit tjock, det finns valpar innuti den där magen!

 

I vanlig ordning så försöker jag gissa på hur många valpar det finns i den där magen, vilket kön och färg dem har. Jag tror inte att det är så jätte många, för hon är inte sådär gigantiskt stor. 4-5 stycken kanske, det vore i varje fall en alldeles lagomt stor kull. 2 hanar och 2-3 tikar vore alldeles perfekt också. Hm och vilka färger får dem? Alla färger är möjliga då Svea har en sandfärgad bror och Brian är sandfärgad. Så kanske 2 svarta, 2 bruna och/eller en sand.

 

Oavsett vad det blir så är dem otroligt efterlängtade och huvudsaken är att valpning går bra utan komplikationer och att valparna är friska!

 

 

Det här är så typiskt mig. Halva fodersäcken utanför fodertunnan. Inte precis första gången det händer heller...