Mathildas Hundar

Okej, anledningen till att Amira sticker är för att hon triggas av rörelse. Hon är reaktiv och har noll impulskontroll. Hon tänker inte igenom sitt beslut utan hon bara agerar i dessa situationer. Hon vet mycket väl att hon gör fel och det hjälper inte att jag blir förbannad på henne. Det hindrar henne inte ifrån att göra det igen. Hon springer bara ännu snabbare nästa gång och det tar ännu längre tid innan jag får tag i henne. Jag måste bemöta problemet annorlunda, för detta fungerar uppenbarligen inte.

 

Jag fick en tankeställare när en god vän sa något i stil med att: Linan hindrar henne fysiskt från att sticka iväg, men rent psykiskt så har du ju redan misslyckats när hon försöker sticka.

 

Min spontana tanke har varit att träna ännu mer impulskontroll och utmana henne med de störningar hon tycker är svårt. Men det är inte riktigt rätt väg att gå... Jag kan inte gång på gång utsätta henne för situationer som hon inte klarar av. Det blir bara fler och fler misslyckanden. Det spelar ingen roll att jag tycker att hon borde klara av att en hund kallas in brevid oss, för sanningen är att hon inte gör det och det måste jag inse. I framtiden så kommer hon klara av det. Men idag så kan hon inte det och då är det oschysst av mig att utsätta henne för det.

 

Amira har sån stor förväntan på träning så att hon nästan kokar inombords och när hon utsätts för en svår störning i detta läge, så klarar hon inte av att hantera sina känslor, utan då exploderar hon. Jag kan inte förvänta mig att hon ska reda ut detta på egen hand utan jag måste hjälpa henne. Vi är ett team och jag måste vägleda henne rätt.

 

Så planen är att nu under en period undvika alla stökiga miljöer för att bryta beteendet och slippa onödiga konflikter. När jag tränar själv kommer jag välja att träna i lugna miljöer som jag vet att hon klarar av men problemet dyker oftast upp när jag tränar med andra. Så jag kommer be alla träningskompisar om att inte göra några fartmoment i närheten av oss och jag kommer medvetet att söka mig till lugnare platser. Jag kommer att gå undan en bit och hålla så stort avstånd så att jag vet att hon klarar av det.

 

Det kommer komma tillfällen där jag inte kan undvika svåra störningar och då kommer jag ta chansen till att bara träna på det. Att hon ska orka vara lugn trots störning. Jag kommer belöna varje tillfälle som hon söker kontakt med mig och jag kommer att hjälpa henne genom att lugnt sätta mig ner och klappa på henne. Men ren lydnadsträning kommer jag bara att träna på när jag känner att vi har alla förutsättningar för att lyckas.

 

Stort fokus kommer att ligga på att hitta rätt aktivitetsnivå där hon är lugn och balanserad samtidigt som hon är motiverad till att arbeta aktivt. Just nu ligger hon i för hög aktivitetsnivå och hon orkar inte hålla fokus eftersom att känslorna bubblar inom henne och det visar sig bland annat genom skall. Svårigheten är att om jag har henne i för låg aktivitetsnivå och belönar för mycket med godis så är det inte värt att arbeta enligt Amira. Så jag måste hitta en balans mellan dessa två.

 

Jag måste även ändra på mitt eget sätt att vara. För att hon ska vara lugn och fokuserad så måste även jag vara det. Jag ska se till att rannsaka våra rutiner och ta bort alla faktorer som kan bidra till stress. Redan när jag tar ut henne ur bilen så ska jag se till att vara lugn även om jag är stressad och sen till träningen. Allt runt omkring träningen ska vara lugnt utan stress. Hon ska ligga och vila i pauserna, inget skällande på andra som tränar. Märker jag att hon har svårt att komma ner i varv, så får jag lov att avbryta träning och kanske ta en lugn promenad.

 

Träningen ska inte börja förrän jag känner att vi båda är i balans. När det är träning så ska det vara 100 % fokus från oss båda. Korta träningspass där jag är tydlig med när det är paus eller träning. Jag ska se till att hitta en balans mellan lugn och fart. Jag ska belöna mycket med godis, men även låta henne pysa ur all energi genom att belöna med leksak. Jag ska komma ihåg att hon ska söka upp mig för arbete och undvika att tjata på henne. Rikta all hennes energin på rätt saker och se till att det är absolut koncentration på uppgiften här och nu. Jag ska hitta tillbaka till den där härliga känslan då allt bara flyter på och se till att hålla kvar den. Fortsätta stärka samarbetet mellan oss och bygga på med fler goda erfarenheter att lägga i ryggsäcken. Det allt handlar om är egentligen att hitta vägen in till den berömda bubblan. För när vi är där, då känns ingenting omöjligt.

 

 

Hundträning kan vara bland det bästa som finns. Känslan när allt bara fungerar, när man är ett med sin hund och man verkligen ser glädjen i hunden när den får göra det den älskar. Den känslan är oslagbar. Men det kommer dagar då allt går fel och absolut ingenting fungerar. När det känns som att hunden och du är på olika planeter i olika universum. När det känns som att det enda man gör är att tjata på sin hund och påminner den om allt den inte får göra. Då är det jäkligt lätt att tappa bort träningsglädjen. Att ifrågasätta sig själv: varför gör jag det här egentligen?

 

Amira har på senaste tiden satt i system att sticka ifrån mig på träning. Känslan när man ser hunden dra iväg i hundratio och veta att det finns absolut ingenting jag kan göra för att få stopp på hunden mer än att panikartat slänga sig efter linan. Den känslan är inte rolig alls och på senaste har jag upplevt den lite väl ofta för att orka vara positiv.

 

Man ifrågasätter sig själv, man klankar ner på sig själv och man känner sig som jordens största pucko som har satt upp så höga mål. Vem tror du att du är egentligen?

 

Jag vet att jag är så envis att jag bara kommer bita ihop och fortsätta kämpa tills jag lyckas. Jag är förbannat jävla envis och när jag har satt upp ett mål så kommer jag kämpa tills jag når dit. Jag kommer inte skylla ifrån mig och komma med massa undanflykter. Jag kommer inte ge upp den här hunden och fortsätta med en ny "bättre" hund... Jag är inte sån som person, men just nu är det kämpigt.

 

Jag behöver ta några dagar till att deppa, tycka synd om mig själv som om att det vore världens undergång, tills jag rycker upp mig och återgår till att vara den obotliga optimist jag egentligen är.

 

Innerst inne vet jag att vi kan. Jag är en duktig hundtränare och Amira är en fantastisk hund. Vi båda älskar att träna och det är vad allt handlar om. Det är därför jag lägger ner så mycket tid och energi på det här. Det är för att det betyder så himla mycket för oss. 

 

Alla ekipage stöter på motgångar, även den absoluta eliten. Jag vet det och jag vet också att vad det egentligen handlar om. Det handlar om att lösa alla problem som dyker upp längs vägen. Det är problemlösning och det handlar om att inte ge upp oavsett hur kämpigt det än må vara.

 

Så det är vad jag ska göra. Jag ska fortsätta kämpa tills denna puckoperiod går över. Dags att börja skriva på en game-plan.