Mathildas Hundar

Jag har tidigare berättat att jag och Florian har hamnat i något utav en ond cirkel som jag inte klarat av att bryta. När vi började tävla var jag otroligt nervös och såhär i efterhand ser jag ju att det har påverkat Florian. Han har alltid, från första start fått små olater utav min nervositet. Svea däremot som jag började tävla med senare, har däremot inte fått några olater, men jag har heller aldrig varit nervös med henne.

 

I början handlade olaterna bara om små tillfälliga nosningar, men desto mer vi har tävlat, desto mer har det eskalerat. Vi har båda fått mer tävlingsrutin, för min del har det varit positivt då min nervositet har släppt, men Florian har lagt på sig fler och fler olater. Att springa och sno leksaker, försöka äta upp frestelsen, hälsa på domare eller hundar utanför banan, eller att helt enkelt gå i sin egna värld och fundera på vilket ställe som är bäst att kissa på, är några exempel. Kommer han undan med såna fasoner hemma? Nej absolut inte, han vet att han inte får. Kommer han undan med sånt på tävling? Ja, för han vet att jag inte säger till honom på tävling. Han är inte dum.

 

Efter allt fler icke godkända rundor, med sämre och sämre känsla så insåg jag att jag måste ha hjälp. Det här är inte kul längre! Min hund visar tydligt att han inte vill vara med mig. Jag kanske är en så pass dålig hundtränare att det är lika bra att jag borde sluta?

 

Men jag skickade iväg ett rop på hjälp till Linda, som försökt att hjälpa mig så gott det går genom facebook-chatten. Men det bästa vore ju att träffas för att få hjälp på riktigt. Sagt och gjort, jag anordnade en träningshelg som blev otroligt populär! Och inte har bara jag fått hjälp, utan även 12 andra hundägare.

På lördagmorgon så var Florian lite loj och frånvarande. Så mitt första tips blev motivation. Självklart kan tyckas! När han blir frånvarande så kampar han dåligt. När han är med mig, då kampar han bra och lämnar inte min sida. Så nummer 1, kampa och lek igång honom riktigt mycket! Var på honom så att han släpper loss! Skruva upp adrenalinet så att han lever på det genom hela banan!

 

Tips nummer 2, byt startrutinen. Min startrutin har varit att han ska sätta sig i startposition, han tycker det är urtråkigt, då vet han att vi ska in på banan och den dåliga känslan kryper antagligen in på honom också. Om vi ska ha en startrutin så ska vi i så fall ha snurra, för det tycker han är kul. Men Linda, tycker att han är tillräckligt smart ändå att för att förstå när det är jobb eller vila. Så just nu lutar det åt att jag ska slopa den, vi får se. Kanske är kampleken en slags utav startrutin?

 

Vi tränade en del på bara 2-3 skyltar för att göra dem med bra känsla och attityd. Senare under dagen provade vi att gå en hel bana och vi gjorde det bra. Han skulle fram och nosa på frestelsen men annars inga större problem mer än att matte ska komma ihåg att sträcka på sig och kolla rakt fram!

Det är helt klart svårare och mycket viktigare än vad man kanske kan tro. Om jag går in med en självsäker attityd och hållning så smittar det förhoppningsvis vidare ner till hunden. Än om jag går med böjd rygg och tvekar in på banan, då blir hunden också orolig och tveksam. Blicken ska vara rakt fram, för att min blick kan faktiskt skjuta hunden allt längre och längre ifrån mig, allra helst om jag även går med böjd rygg och huvudet nere vid knäna så sackar hunden garanterat ännu mer.

 

Så när vi på söndagsmorgonen skulle gå en bana för Kristina och Florian pekar finger åt mig, då blev jag faktiskt väldigt glad! Äntligen!

 

Kristina förklarade återigen vikten utav att han ska vara motiverad, jag ska gå självsäkert och vara tydlig, inte gå för sakta men inte heller för snabbt, alla dem här detaljerna som vi har pratat om måste jag alltid tänka på.

 

Men när Florian pekar finger åt mig, då har jag faktiskt inte gjort något fel. Då är det faktiskt hans fel och det måste han få veta. Det ska inte handla om att man är elak utan jag måste berätta att: -Nej, jag vill inte att du ska göra sådär. Jag vill att du ska göra såhär istället.

Man måste alltid se på vilken reaktion hunden får utav en tillsägelse, tar den åt sig och blir låg, eller tar den åt sig och förbättrar sig? Florian förbättrade sig och blev väldigt mattig. Oj,oj förlåt så ska jag inte göra igen. Är det här bättre? Och han gjorde allt med mycket mer entusiasm.

 

Det är skillnad på inlärning och uppfostran. Jag kan inte begära utav honom att han ska göra ställande under gång korrekt, för att han vet inte hur han ska göra. Men han kan gå fot och han vet att han ska hålla position, men när han inte gör det och springer för att lukta på närmaste hunds rumpa. Då handlar det inte om inlärning längre, då handlar det om uppfostran.

Kristina betonade vikten utav att jag måste läsa av honom rätt. För när vi gick 8ans frestelse då tvekade han och ville inte gå in i den. Då förklarade Kristina att han hamnde i konflikt med sig själv: jag vill så gärna ha den där leksaken, men jag vet att jag inte får för matte. Då måste han ha stöd istället och mycket uppmuntran.

 

Jag har fått massor utav tips om hur jag kommer att lösa vårat problem och det är nog bäst att jag skriver ned allt för att inte glömma bort det....

 

Jag ska kampa och busa utanför tävlingsplan, så att han släpper loss och går in i bubblan med mig. Vi tar med energin in på banan, jag ska peppapeppa jättemycket redan vid startskylten, är du med? är du med? ja då kör vi!! fot! och han ska flyga upp vid kommandot fot. Sträck på dig, gå med pondus, känn dig självsäker, lita på att han följer med, han ska följa med, gå bestämt men inte för fort, gå inte för långsamt, tveka inte. Var noga med att säga kommandona i samma tonläge oavsett om jag känner mig sur eller glad, förbered momenten i god tid, jag kan faktiskt påbörja snurren en halv meter innan.

 

Bakdelskontroll, är faktiskt inte onödigt, börja träna det! Kom ihåg vikten utav att belöna med vänster hand! Arbeta bort handtecken, underlättar enormt när hunden faktiskt har ordförståelse också. Om han pekar finger, korrigera. När han gör rätt, beröm. När han behöver mer stöd, peppa! Men prata ändå inte konstant, så att han stänger av. När vi kommer i mål, då är det kalas, fyrverkerier och vi har vunnit en miljon! Variera med att träna hela banor, ibland blir det kalas vid startskylten, ibland blir det kalas efter 5 skyltar och ibland blir det kalas för efter mål. Bygg upp en förväntan!

 

Jag tror det var allt!

 

Nu lämnar vi alla urusla rundor bakom oss och fokuserar framåt! Alla frågetecken är som bortblåsta och nu har jag fått svar. Jag vet hur jag ska hantera alla eventuella situationer och nästa gång jag går in tävlingsplan så kommer jag göra det med ett större självförtroende.

 

Nu jäklar kör vi!

 

 

 

I helgen anordnade vi en träningshelg för lydnads och rallylydnadsintresserade beardiesägare. Vi hade bjudit in Linda Jönsson och Kristina Westberg som instruktörer, vilka båda två är otroligt inspirerande! Två otroligt motiverade personer med stor känsla för hund som verkligen får ut det lilla extra ur sin hund på tävlingsplan!

 

Fantastiska instruktörer, fantastiska deltagare, fantastiska hundar, fantastisk stämning, fantastiskt väder. Det kunde inte ha blivit bättre!

 

Jag tror att alla var väldigt, väldigt nöjda och vi planerar redan för fullt inför en ny träff i vår!

 

 

 

...men här kommer en liten uppdatering från fröken Mathilda!

 

Det var nog cirka ett år sedan jag tittade in här, okej nä, inte riktigt så illa var det, bara sedan i april... Jag tänker inte lova att ni kommer få dagliga uppdateringar, det kanske inte dyker upp inlägg här på nån månad eller nåt år. Haha, men så får det vara!

 

Idag föll i alla fall blogglusten in. Jag har varit på klubben och tränat med hundarna. Och jag är ju en sån där dryg människa som anlyserat allt in i minsta detalj, och till det är ju bloggen suverän till. Dem som orkar läsa mina analyseringar och vardagliga funderingar, dem får läsa, de andra slipper ;)

 

Vi har i alla fall kommit in i en sån där period där alla träningar och tävlingar har känts lite jobbiga. Florians utveckling har typ stannat och backat femhundra elva steg, och Sveas utveckling går sakta framåt, för att hon ena dagen briljerar och andra dagen glömde hon hjärnan hemma. Haha, japp! Så det kanske inte är så konstigt att det har känts lite jobbigt....

 

Så det blev ett litet oplanerat träningsuppehåll på ca en månad, jag har inte haft tid, eller kanske har jag skyllt på att jag inte har haft tid. Motivationen på matte har varit sisådär.

 

Men idag hade jag bestämt att jag tame fan skulle till klubben. Regnet öste ner, men jag tröck på ma (hej jag är från gävle) regnkläderna satt mig i bilen och åkte till hemmaklubben som var tom. Tydligen ingen träningskväll ikväll. Men jag gav inte upp, jag styrde bilen till en annan större klubb i Gävle. Tog ut mina två lurviga yrväder bland väldrillade dobermanns, schäfrar, tervurens och en liten västgötaspets (såklart från samma klubb som mig).

 

En rallybana var så lägligt uppsatt, så jag frågade om jag fick träna på den och visst fick jag det!

 

Florian studsade vid min sida, lycklig över att ÄNTLIGEN få träna. Matte var fokuserad och höll sig till planen som jag och min mycket värdefulla mentor bestämt oss för att prova. Repeterade startrutinen flera gånger tills den satt perfekt, därefter la jag gradvis på, startrutin --> fot --> startskylt --> fot --> första skylten.

 

Och det blir så tydligt, vid första skylten testar han med att nosa i backen, kolla på andra hundar, eller stirra ut i luften. Moment som han annars gör i 110, går nu i snigelfart... Matte harklar sig, säger hallå, vad håller du på med?

 

Efter ett par harklingar fattade den där ganska stora lurvtussen att det inte lönade sig, ingen belöning kommer förrän jag gör det ordentligt. Plus att matte ser lite sur ut, så det är nog bäst att sköta sig!

 

Jodå, och sedan kändes det som att vi dansade igenom den dära avancerade banan! Jag hade nästan... bara nästan, glömt bort att han faktiskt KAN!

 

Sedan var det den lilla lyckliga lurvtussens tur! Ny miljö och nya hundar brukar innebära att Svea blir mer ofokuserad, hon tycker att det är jobbigt när hundar gör utfall och skäller. Egentligen, vem skulle inte tycka det?

 

Och just sån miljö var det här!

 

Tidigare har jag gått in med inställningen att nu ska vi bara leka fram allt och bara satsa på att hon ska tycka att det är kul. Hon ska vilja vara med mig, känna sig trygg och vi ska ha kul tillsammans. Det har lönat sig och hon förknippar nu en appellplan med lattjo lajbans.

 

Men idag satt jag bara lite mera press på henne, var med mig, kolla inte på någon annan och bry dig inte om att dem skäller där borta. Jag försöker att bryta hennes frånvaro snabbt, men även vara lite mera passiv och tystare under fria följet för att hon ska jobba för att hålla position. Jag vill att hon ska vara stadigare i position och inte flyta iväg. När jag stannar vill jag att hon per automatik ska slå ner rumpan. Låta henne ta lite mer ansvar, så att jag inte alltid påminner henne om att gå här nu, sitt ner nu, ligg ner nu, stanna kvar där nu och sväng nu... Jaa ni förstår!

 

Och det funkade! Jag höll min plan för båda hundarna och det lyckades! Klapp på axeln åt matte!

 

Lite mer självförtroende och lite mer motivation till nästa träningspass!

 

 

 

Florreborre som vanligt med en leksak i munnen!

 

Tack Lotta Olsson för ett fint foto!