Mathildas Hundar

Idag har vi haft riktigt härligt vårväder så jag passade på att ta ett träningspass med hundarna på fotbollsplan. Det kanske inte var helt optimalt att ta med alla eftersom att Amira löper och Florian vet precis vad det betyder. Men det gick faktiskt bra. Florian valde att stänga ute löptikstankarna och fokusera på träningen istället. Det är lite häftigt att han kan göra det faktiskt, träningen eller ja leksakerna är värda så himla pass mycket.

 

Idag var det extra mycket störning kring fotbollsplanen eftersom att någon hade fått för sig att tända eld på en sopcontainer. Polis, brandkår och massor av folk samlades runt containern och ett gigantiskt rökmoln la sig som ett täcke över fotbollsplanen där vi tränade. Äsch, bra störning tänkte jag och tränade vidare.

 

Amira fick idag träna på apporteringsövningen som jag berättade om i ett tidigare inlägg. Det funkar ganska bra. Hon gjorde ett par klockrena apporteringar där hon springer ut, väljer snabbt ett föremål, griper och springer tillbaka till mig, men ibland funkar det inte alls. Hon glömmer liksom bort vad vi håller på med och jag vill ju att hon själv tar iniativet till att apportera för att få sin belöning utan att jag tjatar på henne. Så det är bara ett till bevis på att jag har "shapat" henne alldeles för lite. Så denna övning måste vi nöta ett tag till innan poletten trillar ner.

 

Däremot gör hon ställande under gång klockrent nu. Hon väntar in mitt kommando och ställer sig snyggt utan någon som helst tvekan. Jag varierade med att belöna henne genom att kasta godis till henne och att hon fick springa på extern belöning. Så denna övning kan vi utveckla vidare. Likaså fritt följ mellan benen. Det har blivit hennes favoritmoment och ett beteende som hon använder för att tigga med. Alla blir lika förvånade varje gång hon fullkomligen trycker sig in mellan benen på folk och stirrar på dem för att få sin belöning. Jag måste förklara för alla att jag har lärt henne det och ingen verkar förstå av vilken anledning man lär sin hund det, hehe. Hursom så kan hon numera gå längre sträckor med fint fokus och härlig attityd så jag har tänkt börja lägga på svängar och vändningar.

 

Hon fick även träna på inkallningsingången där jag varierade med att belöna med kamp på vänster sida och kastad boll rakt framåt. Hon gjorde flera fina ingångar på eget iniativ och jag utökade även avståndet mellan oss så att det blev mer likt en inkallning. Jag la även på kommandot "hit" när hon gjorde ingången för att börja döpa beteendet.

 

Florians största uppgift denna träning var att ligga still. Vi fokuserade alltså främst på platsliggningen och att han ska få en högre förväntan. Så jag gjorde som så att jag varierade tiden mellan ca 20-60 sekunder och att han efter varje lyckad repition fick springa på en leksak som jag antingen hade placerat ut eller som jag höll i. Ett tag så reste han sig flera gånger i rad så då valde jag att bryta träningen och ta någon utav dem andra hundarna under tiden. Lite "ajabaja-tänk", om du inte koncentrerar dig så får du inte träna utan då får du sitta och vara avundsjuk istället. Han kan behöva en liten tillsägelse ibland och han tar inte illa upp utan han anstränger sig bara ännu bättre nästa gång. Så i platsliggningsträningen så måste jag jobba både med att höja förväntan men även vara konsekvent och förklara att det inte är bra att resa sig upp. Det gäller att hitta en bra balans där.

 

Florian fick även träna lite kort på fjärrens sitt-ligg på avstånd, apportering med fokus på fart in och stadga i stå. Det gick bra men jag känner att det inte är av största prioritet. Tävlingssäsongen börjar närma sig och jag måste förbereda inför den. Så största fokuset måste ligga på platsliggningsträningen och tävlingsträningen.

 

Svea fick träna utställning och på att stå fritt. Jag hade inget utställningskoppel med så vi körde utan och det gick lika bra det. Hon var på bushumör och svansen viftade konstant, så vi varvade med att busa och springa för att direkt växla till att fokusera på att stå still. Jag lägger inte allt för stor vikt vid att tassarna ska stå perfekt utan jag vill att hon står med härlig attityd och att hon står med bakbenen väl utsträckta. Hon behöver inte alls stå särskilt lång stund utan jag leker fram allt. Bus -> stå -> bus -> stå -> bus. Risken är att om man bara nöter på att stå still under långa stunder så tappar hunden sin fina attityd och resning utan den står mest bara och hänger. Mitt motto är att det ska vara kul att stå still. Jag vill ha en hund som älskar att vara inne i ringen och jag vill att det även ska synas utåt.

 

Summa summarum: Väldigt nöjd med dagens träning och jag är framförallt så imponerad utav Amiras utveckling. Hon är så rolig att träna med och jag kan inte förstå att jag har fått en till träningsgalen hund. Så himla roligt!

 

 

 

 

Nu är det dags att strukturera upp hundträningen. Vi har så mycket att träna på och just nu känns det bara som om att vi påbörjar nya delar utan att bli riktigt klar förrän vi påbörjar en annan del. Jag känner mig förvirrad och hur förvirrade är då inte hundarna? Nej, nu blir det till att skriva en ordentlig träningsplan där vi fokuserar på vissa delar i en period för att sedan när de känns bra vidareutveckla och gå vidare.

 

Vi har under en längre tid tränat på ställande under gång genom att jag har backat bakåt och hon stannar fint trots störningar i olika former. Så nu är det dags att döpa beteendet och det kommer jag att göra genom att fortsätta med att backa bakåt och då kommer Amira att ställa sig, eftersom att i hennes värld så betyder matte backar bakåt = stå. Nu kommer hon bara få belöning när jag har sagt mitt kommando för stå och om hon ställer sig innan jag har kommenderat så lockar jag bara med henne och gör ett nytt försök.

 

Här kommer jag att varva med att hon ska få söka sig självmant in mellan benen och att jag själv ställer oss i rätt position. Det vi kommer att fokusera mest på är ögonkontakten. I stillastående så vill jag nu att hon söker kontakt utan några hjälper så som omvänt lockande utan jag kommer att vara tävlingsmässig. I rörelse så har hon svårare och därför kommer jag att hjälpa henne genom att hålla båda händerna fyllda med godis tätt intill min mage. Jag kommer att i början belöna med väldigt täta intervaller. När det fungerar bra så arbetar jag successivt bort hjälpen och lägger snart på störningar så att hon får en bättre förståelse för uppgiften.

 

Jag måste lägga lite extra krut på att belöna att hon frivilligt ställer sig med framtassarna på diverse olika föremål. Allra helst mindre föremål så som tegelstenar, skålar, plankor osv. Vi har sedan tidigare tränat att hon ska hoppa upp och ställa sig i diverse olika föremål, vilket hon älskar men nu vill jag bara ha framtassarna eftersom det kommer underlätta vår träning med fjärrdirigeringen.

 

Denna lek går ut på att jag lägger ut ett gäng olika föremål på marken som jag vill att hon ska ta iniativet till att plocka upp. När hon griper ett föremål klick = belöning. Så småningom vill jag att hon bär föremålet längre sträckor och att hon skyndar sig in till mig för att få sin belöning. Syftet med denna lek är främst att få fröken att tänka på egen hand och inse att hon kan påverka mig för att få godis plus att vi befäster apporteringen ännu mer.

 

Jag har valt att använda höger ingång in till fotposition. Vi tränade mycket på den i höstas men sedan har jag fokuserat på så mycket annat så att den har glömts bort lite. Jag kommer att backa tillbaka i träningen och träna som om det vore första gången. Hon kommer att vara framför mig och jag kommer att hålla en leksak halvt synlig bakom ryggen. När hon väljer att gå på min högra sida för att nå leksaken får hon sin belöningssignal. Därefter flyttar jag leksaken mer och mer åt vänster sida tills den tillslut hänger helt synlig på vänster sida och hon vet att ända sättet att få leksaken är att gå runt mig. Största fokuset ligger på att hon ska skynda sig runt mig och att hon ska runda tätt intill mig. Jag kommer inte att lägga på något sitt förrän farten är där.

 

Detta år kommer Amira att ställas flitigt i utställningsringarna och det är verkligen dags att träna bättre på att stå fritt. Hon står gärna framför mig med fin kontakt men målet är att Amira ska veta hur hennes tassar ska stå och jag vill kunna flytta hennes tassar enbart med min röst och kroppsspråk. Jag ska experimentera lite med det och fokusera främst på att få henne att backa bakåt och ta steg framåt med hjälp utav mitt kroppsspråk.

 

Vi har en del problem med platsliggningen som jag tror beror på att han dels tycker att det är lite tråkigt men även att han i tävlingssituation inte är helt bekväm. Jag ska nu under en period lägga krut på att höja hans förväntan i platsliggningen genom att lägga ut externa belöningar som han ibland ser och ibland inte ser. Variera tidsintervallerna genom att han ibland får ligga i 2 min och ibland bara 20 sekunder. Jag kommer även överraska honom titt som tätt med att kalla in honom och det viktigaste utav allt: kalasbra belöningar efter varje lyckad repetion.

 

I ställande under gång har jag upptäckt att han ofta stannar fint men att han senare gärna tar ett par kliv framåt eller att han börjar gå emot mig. Där brister stadgan och jag måste jobba på att få den mer värdeladdad överlag. Så jag kommer att använda mig utav omvänt lockande med både godis och leksaker och försöka lura honom att kliva ur. Jag tänker mig även en lekövning där vi kampar och när jag tar bort leksaken vill jag att han ska förstå att de enda sättet att få igång leken igen är genom att stå blickstilla.

 

Som ett alternativ till att få en säkrare platsliggning så tänker jag börja att lära in hakan i backen för att eventuellt använda mig utav det i framtiden. Jag kommer att börja genom att klicka in det och snabbt lägga på störningar i form utav godis/leksaker men även i form utav att jag ibland sitter ner, står upp, är framför honom, vid sidan av honom eller bakom honom.

 

Vi har under en tid tränat på uppsitt och att han ska göra det med rätt teknik. Jag nöjer mig med att han sätter sig upp med stilla bakben och bryr mig inte om att få någon större kraft i uppsittet. Jag tänker däremot börja att utöka avståndet mellan oss och experimentera mig fram med det.

 

Florian apporterar gärna men ser apporten som en leksak och inte som en uppgift att göra för att få belöning. Därför är det skittrist att komma in och sätta sig i fotposition. Den tanken vill jag ändra genom att så snart han griper apporten lösa ur honom genom att han får hämta godisbelöning eller leksak hos mig. Jag kan även själv ställa mig en bit bakom honom eller börja gå åt motsatt riktning för att han ska få ett bättre sug tillbaka.

 

Planen är att komma ut på tävlingsplan under april-maj och då starta minst en tävling på hemmaplan. Så fram tills dess ska jag göra en kampanj på att träna tävlingsmässigt. Jag kommer att börja varje träningspass med att använda klickern och belöna vilket beteende som helst. Bara för att han själv ska ta iniativ till att starta upp träningen. Om han känns påverkad utav tävlingsmiljön så kommer jag endast jobba på detta vis under hela träningen. Men om allt känns bra så kommer jag att belöna ingångar på plan, korta frekvenser utav hans favoritmoment med kommendering och för att så småningom köra längre program.

 

Svea tränas för tillfället inget mer än den vanliga vardagsaktiveringen. Men jag har insett att det vore smidigt om fröken förstod vad ligg kvar betyder ;) Så det kommer vi att fokusera på ett tag framöver. Hon kommer att få ligga korta stunder där jag belönar med godis ofta och jag kommer snart att lägga på störningar så att hon får en bättre förståelse för sin uppgift.

 

Svea har haft ett längre utställningsuppehåll pga sin mammaledighet, men nu är hon åter i form och kommer att synas mer i utställningsringarna. Så nu gäller det att påminna fröken om vad utställning är och främst hur man står fritt. Hon kan men vi måste fräscha upp kunskaperna.

 

Så detta är vad jag kommer att fokusera på ett tag framöver. Jag har tänkt att utvärdera träningen om ca 2 veckor och göra en ny träningsplan för att se vart vi ligger. Tills dess är det bara att trääääääna!

 

Jag har haft lite strul med att lära in fritt följ med Amira. Jag är för det första lite osäker på hur jag egentligen bör göra och för det andra så har jag inte riktigt haft en tydlig plan som jag känner mig trygg med. Jag har tränat mycket på att hon spontant ska söka rätt sida, mycket bakdelskontroll, ögonkontakt i fotposition och även försökt lägga på i rörelse. Hon har fattat grejjen men jag får också en del mindre bra beteenden med i kedjan. Hon svävar gärna iväg och tappar position och fokus trots korta repititioner. Jag vill gärna att det bara ska finnas en väg för henne och den vägen ska vara den rätta. Här har det funnits möjlighet till att göra fel och då blir också lätt fel. Därför har jag nu provat på att lära in fot på ett lite annorlunda sätt.

 

Anna Hilding delade för ett tag sedan med sig utav ett videoklipp på en mallevalp som dem hade lärt in fritt följ genom att först låta den gå fot mellan benen på föraren. Rolig idé tänkte jag, men hade inte en tanke på att det skulle vara något för oss. Tills vi i helgen tränade tillsammans och Anna återigen nämner detta videoklipp. Hon tyckte självklart att vi skulle prova detta och såg mest bara fördelar med denna metod. Själv var jag ganska skeptisk till en början och var inte jättesugen på att vara försökskanin för detta nya sätt att lära in fot på. Men äsch tänkte jag. Jag kan ju testa bara idag, det skadar ju inte.

 

Till en början var det mest kaos och förvirringen var total hos både mig och Amira. Ingen av oss i träningsgruppen visste egentligen hur man bör lära in det här och vilket steg som var steg ett. Så vi fick prova oss fram helt enkelt.

 

Vi kom snart fram till att steg ett är att få henne att söka sig spontant in mellan benen och när hon gjorde det fint så ville jag få henne att låsa blicken på mig. Så då började jag med att göra en omvänt lockande övning för att få henne att förstå att jag är ute efter ögonkontakten, därefter så ställde jag mig över henne och fortsatt jobba med omvänt lockande. Det tog inte lång tid innan hon förstod vad jag ville och hon låste blicken fint.

 

Jag vill att så småningom ska signalen för ögonkontakt vara själva positionen. När hon står mellan mina ben = ögonkontakt. Jag kommer också öka kraven med att huvudet ska vara rakt.

 

Jag fortsatt med att gör båda stegen i en kedja. Sök dig spontant in mellan benen och lås blicken direkt för att få din belöning. Nästa steg blir att utöka med att smyga framåt i något steg, där blicken fortfarande är låst på mig. Vilket är lite klurigare för fröken eftersom att i hennes värld är omvänt lockande och ögonkontakt endast en stadga övning. Så det gäller för mig att visa att man även kan låsa blicken när man är i rörelse.

 

Desto mer jag tränade desto mindre skeptisk blev jag och desto mer övertygad blev jag att denna metod nog passar oss bra. Den största fördelen jag ser är att vi bara behöver fokusera på hennes blick och fokus på mig. Felmarginalen blir väldigt liten och hon kan inte sväva iväg och tappa position. Hon får per automatik en rak kropp eftersom att mina ben ramar in henne och när jag sedan börjar lägga på svängar så kommer bakdelskontrollen gratis eftersom att det inte går att svänga på något annat sätt. Jag kan fokusera helt och hållet på att jobba upp hennes attityd och uthållighet i fria följet utan att "sabba" något på vänster sida. När hon sedan kan trampa på där med fin attityd och fint fokus på mig då kan jag introducera det på vänster sida. Då har hon mycket större möjlighet till att lyckas.

 

Nu är det upp till bevis. Nu gör vi en kampanj i träningen på fritt följ och så får vi se om denna plan fungerar. Jag tror på det och det är de viktigaste.

 

 

 

För någon vecka sedan så fyllde Amira 1 år och jag tänkte att det vore roligt att försöka sammanfatta vårat första år tillsammans.

 

Allt började egentligen när min tik Svea skulle ha sin första kull och jag skulle välja hane till henne. Funderingarna kring lämplig partner till Svea hade pågått länge, alla för- och nackdelar hade noga vägts mot varandra och hela familjen var involverad i diskussionerna. Valet föll på mammas hund Brian. En engelsk import med andra blodslinjer. Brian och Svea kompletterar varandra bra både till utseende och till personlighet.

 

Jag skulle inte ha en valp från denna kull, det passade inte för mig tidsmässigt och tänkte att jag skulle vänta till henens andra kull.

 

Tre stycken fantastiskt goa hanvalpar föddes. Jag gillade skarpt deras sätt att vara och blev kär i deras utseende. Välbalanserade, korrekt byggda hanar med mycket framåtanda. Jag var väldigt sugen på att behålla en utav dem men jag ville ju ha en tik och jag hade ju bestämt mig för att vänta.

 

Inför kull nummer två velade jag fram och tillbaka mellan olika hanar, men efter råd och stöd från familjen så bestämde jag mig för att göra om kombinationen. Den tidigare kullen hade visat sig bli väldigt lyckad och alla tre har varit väldigt framgångsrika i utställningsringar i varsina delar utav världen (Australien, Frankrike och Norge). Så det var klart att vi måste göra om kombinationen.

 

Jag visste att jag ville ha en tik och som tur var föddes det två tikar och fem hanar. Jag visste vilka egenskaper jag ville ha. En snygg och trevlig valp med mycket krut under tassarna. Jag försökte tänka logiskt och även ge hanarna en ärlig chans men jag hade redan från start bestämt mig. Jag var kär i den där svarta, fruktansvärt söta tikvalpen som titt som tätt fick sina busryck och sprang runt, runt, runt så fort som hon bara kunde. Henne skulle jag ha och så blev det.

 

Jag visste att jag ville träna med henne och att jag ville göra "rätt" från början. En valpkurs ville jag gå, men för vem? Jag googlade aktivt efter valpkurser och hittade kurser hos både privata instruktörer och brukshundsklubbar. Minns att jag diskuterade med mamma att jag funderade på att gå på brukshundsklubben bara för att få den sociala biten och menade på att jag faktiskt kan lära en valp alla grunder så som sitt, stanna, kom hit osv. Men berättade även att jag hittat en tävlingsinriktad valpkurs för en instruktör som heter Anna Hilding. Jag hade ingen större koll på vem det var mer än att jag visste att hon höll på med lydnad. Mamma övertalade mig snabbt att gå den tävlingsinriktade kursen och det är jag såhär i efterhand väldigt tacksam för.

 

Första tillfället på kursen var en enda stor aha-upplevelse för mig och jag blev inkastad i ett för mig helt nytt sätt att träna hund på. Vi blev bombarderade med olika sätt att hitta värdefulla belöningar för sin hund och en stor vikt lades vid att lägga en bred grund att stå på inför framtiden. Alla färdigheter delades in i minimala steg där steg 1 var att forma en träningsglad hund som verkligen gör allt för att få sin belöning.

 

Vi introducerades i belöningssignaler, kroppskontrollsträning, kontaktövningar, enkla störningsövningar, massor utav lekövningar och massor utav övningar där man lär in enkla men väldigt värdefulla grundfärdigheter.

 

Vi blev själva drillade som tränare och fick uppgifter som utmanande oss själva. Vart ska jag belöna? Hur ska jag belöna? Vilket beteende vill jag ha? Vilket beteende belönar jag? Vad gör jag om det blir fel? Vad gör jag om det blir rätt? Vad har jag för krav? Vad har jag för mål? Hur planerar jag ett träningspass? Hur får jag rätt känsla i ett beteende?

 

Valpkursen var otroligt givande både för min inspiration och kunskap men framförallt för mitt självförtroende. Anna peppade oss alla till att sikta högt och hon bevisade att vi kunde klara av saker som vi aldrig trodde skulle gå. Ni kan bara ni vill, var mottot.

 

Motivationen till lydnadsträning sköt i höjden i rekordfart och mina tidigare tankar kring att satsa på agilityn sköts snabbt undan. Vårat huvudfokus kommer att vara lydnaden även om vi självklart kommer att prova på andra grenar. Vi båda gillar lydnadsträningen även om det många gånger är väldigt utmanande så är det nog faktiskt det vi gillar mest. Det är en svår utmaning att få alla detaljer att sitta perfekt och det krävs oändligt många timmars träning för att nå dit. Men känslan när du väl lyckas toppar allt. Vi antar utmaningen. Vi siktar högt. Vårat mål är högt satt och kanske når vi inte vårat mål. Kanske är vi inte tillräckligt bra och vi kanske inte har allt som krävs. Men då har vi i alla fall slitit arslet av oss och verkligen kämpat för att nå vårat mål. Rädslan att misslyckas ska inte stoppa oss. Vi ska satsa på lydnaden och vi kommer att ha fantastikskt roligt på vägen!

 

Jag ser framemot ännu ett år tillsammans med min galna, lilla underbara fluffboll. Oj, så mycket kul vi kommer att ha tillsammans!