2013-04-24
11:17:17
Uno, Otto och Marwin
Bjuder på ett par bilder på busungarna nummer 1 när dem lekte på altanen.
2013-04-19
19:02:00
Låt mig presentera...
Marwin:
Uno:
Otto:
Visst har det hänt lite sen ni sist såg dem...?P
2013-04-19
11:54:53
Fira livet
Vill börja med att tacka er alla för er omtänksamhet som ni uttryckt i skrift här på bloggen och på facebook. Sorgen att förlora sin hund, sin allra bästa vän den kan nog ingen annan förstå lika väl som en annan hundägare. Det går inte en dag som jag inte tänker på min bästa vän, kära lilla Cleo. Ibland är livet extra tufft, men jag glädjs åt de lyckliga minnen vi har. Minnena lever för alltid. Vi ska fira livet.
Just nu ligger all min fokus på de tre små liven som föddes i en valplåda i mitt kök för fem veckor och en dag sedan. Dem växer så det knakar och det är häftigt att följa utvecklingen. Nu är det tre små mini beardiesar där i valphagen. Det är ett par riktiga krutburkar de där små! Vill inte vara still längre än nödvändigt och den där valphagen är då för jäkla tråkig. Nu vill dem ut och utforska och upptäcka världen! Än så länge har dem fått utforska köket, en gräsplätt och mammas altan. Det får räcka tycker jag.
Det dyker upp ett par inlägg med bilder på de små under helgen.
En himla fin bild på en trött Marwin skulle det ha blivit om det inte var så att en viss Uno Buno skulle envisas med att busa med kameran...
2013-04-08
13:16:38
Farväl min vän
I tisdagskväll när klockan närmade sig kvart över sex då sa jag farväl till min allra bästa vän, Cleo. Min älskade vän som delat mitt liv i nästan 12 år. Vi växte upp tillsammans. Vi delade så himla mycket. Hon var alltid vid min sida.
Inga ord kan förklara hur mycket jag saknar henne. Det är otroligt tomt.
Varje gång siffran två näms så blir jag illamående. Två koppel, två matskålar och bara två hundar. Det är svårt för mig att inse att min tredje vän inte finns här längre och hon kommer aldrig mer att komma tillbaka.
Jag kommer aldrig mer att få känna hennes nos buffande efter mer klappar, jag kommer aldrig mer att få värma mina händer i hennes päls och jag kommer aldrig mer att få pussa hennes panna.
Jag saknar hennes kloka blick, hennes lyckliga jämfota hopp när hon ser en katt och jag saknar till och med stunderna när jag bannar mig själv över att hon ännu en gång har rullat sig i skit. Jag saknar min älskade vän.
Annandag påsk, dagen innan så var vi ute på en längre promenad och min tant njöt i fulla drag över att vara med. Hon rullade sig och solade sig, men gick sakta och tungt.
Under vintern har hon sakta blivit sämre och sämre. Det var längesedan jag såg henne ta ett par galoppsprång och hon hade svårt att hoppa in i bilen, men hon hängde med. Hon hade bara blivit gammal.
Sista veckan blev hon sämre, svårt att hålla tätt och var dålig i magen. Reagerade över att hon var väldigt svälld i buken. Hon samlade på sig vätska av någon anledning och jag förstod att hon kanske inte hade långt kvar.
Från måndag till tisdag så blev Cleo sämre snabbt. Hon blev väldigt seg, hon klev inte upp på morgonen för att hälsa på mig, på morgonpromenaden så travade hon knappt, gick längst bak och hon började blöda näsblod. Under dagen blev hon sämre och promenaderna blev inte längre än runt huset och hon gick väldigt sakta, tog inte ett enda travsteg.
Jag ville inte att min älskade vän skulle lida, inte ens för en sekund skulle hon behöva lida. Hon skulle få avsluta sitt liv med värdigheten i behåll.
Hon har levt ett friskt, långt och lyckligt liv ända in i det sista. Det är jag glad över, men trots det så rinner tårarna nedför mina kinder.
Min älskade bästa vän Cleo på hennes sista långpromenad.
2013-04-01
19:28:00
Glad Påsk!
/ Uno, Otto och Marwin
