2013-04-08
13:16:38
Farväl min vän
I tisdagskväll när klockan närmade sig kvart över sex då sa jag farväl till min allra bästa vän, Cleo. Min älskade vän som delat mitt liv i nästan 12 år. Vi växte upp tillsammans. Vi delade så himla mycket. Hon var alltid vid min sida.
Inga ord kan förklara hur mycket jag saknar henne. Det är otroligt tomt.
Varje gång siffran två näms så blir jag illamående. Två koppel, två matskålar och bara två hundar. Det är svårt för mig att inse att min tredje vän inte finns här längre och hon kommer aldrig mer att komma tillbaka.
Jag kommer aldrig mer att få känna hennes nos buffande efter mer klappar, jag kommer aldrig mer att få värma mina händer i hennes päls och jag kommer aldrig mer att få pussa hennes panna.
Jag saknar hennes kloka blick, hennes lyckliga jämfota hopp när hon ser en katt och jag saknar till och med stunderna när jag bannar mig själv över att hon ännu en gång har rullat sig i skit. Jag saknar min älskade vän.
Annandag påsk, dagen innan så var vi ute på en längre promenad och min tant njöt i fulla drag över att vara med. Hon rullade sig och solade sig, men gick sakta och tungt.
Under vintern har hon sakta blivit sämre och sämre. Det var längesedan jag såg henne ta ett par galoppsprång och hon hade svårt att hoppa in i bilen, men hon hängde med. Hon hade bara blivit gammal.
Sista veckan blev hon sämre, svårt att hålla tätt och var dålig i magen. Reagerade över att hon var väldigt svälld i buken. Hon samlade på sig vätska av någon anledning och jag förstod att hon kanske inte hade långt kvar.
Från måndag till tisdag så blev Cleo sämre snabbt. Hon blev väldigt seg, hon klev inte upp på morgonen för att hälsa på mig, på morgonpromenaden så travade hon knappt, gick längst bak och hon började blöda näsblod. Under dagen blev hon sämre och promenaderna blev inte längre än runt huset och hon gick väldigt sakta, tog inte ett enda travsteg.
Jag ville inte att min älskade vän skulle lida, inte ens för en sekund skulle hon behöva lida. Hon skulle få avsluta sitt liv med värdigheten i behåll.
Hon har levt ett friskt, långt och lyckligt liv ända in i det sista. Det är jag glad över, men trots det så rinner tårarna nedför mina kinder.
Min älskade bästa vän Cleo på hennes sista långpromenad.
Kommentarer:
#2:
Cissi
<3
Svar:
Mathilda
#4:
Josefine
Jag kan inte föreställa mig det du går igenom nu, att förlora en sådan nära vän. Jag beklagar verkligen sorgen. Börjar gråta nästan själv, klarar inte av när djur far till himlen :'( Det är så orättvist att djur inte lever lika länge som oss människor.
Jag hoppas att du snart mår bättre!
Nu har himmeln fått en vacker ängel!
Svar:
Mathilda
#5:
Lotta Olsson
Känner med dig och idag var det dags för min Ellie 14 år att ta sin sista resa... STOR KRAM till dig - Ja till oss båda!
Svar:
Mathilda
#6:
Birgit Nordling
Kram <3
Svar:
Mathilda
#7:
Annelie
Jag blev så otroligt berörd när jag läste din text. Beklagar förlusten, fasar så himla mycket för den dagen som alltid kommer. :/
Svar:
Mathilda
#9:
Sonja
Oj vad tungt och jobbigt för dig, alltid lika svårt när bästa vännen lämnar en. Kram
Svar:
Mathilda
#10:
deborah
Triste pour vous
Adieu Belle Cléo
Courage Mathilda
Svar:
Mathilda
Kommentera inlägget här:
<3 :( Klem til deg......