Mathildas Hundar

2014-10-08
21:02:00

...men här kommer en liten uppdatering från fröken Mathilda!

Det var nog cirka ett år sedan jag tittade in här, okej nä, inte riktigt så illa var det, bara sedan i april... Jag tänker inte lova att ni kommer få dagliga uppdateringar, det kanske inte dyker upp inlägg här på nån månad eller nåt år. Haha, men så får det vara!

Idag föll i alla fall blogglusten in. Jag har varit på klubben och tränat med hundarna. Och jag är ju en sån där dryg människa som anlyserat allt in i minsta detalj, och till det är ju bloggen suverän till. Dem som orkar läsa mina analyseringar och vardagliga funderingar, dem får läsa, de andra slipper ;)

Vi har i alla fall kommit in i en sån där period där alla träningar och tävlingar har känts lite jobbiga. Florians utveckling har typ stannat och backat femhundra elva steg, och Sveas utveckling går sakta framåt, för att hon ena dagen briljerar och andra dagen glömde hon hjärnan hemma. Haha, japp! Så det kanske inte är så konstigt att det har känts lite jobbigt....

Så det blev ett litet oplanerat träningsuppehåll på ca en månad, jag har inte haft tid, eller kanske har jag skyllt på att jag inte har haft tid. Motivationen på matte har varit sisådär.

Men idag hade jag bestämt att jag tame fan skulle till klubben. Regnet öste ner, men jag tröck på ma (hej jag är från gävle) regnkläderna satt mig i bilen och åkte till hemmaklubben som var tom. Tydligen ingen träningskväll ikväll. Men jag gav inte upp, jag styrde bilen till en annan större klubb i Gävle. Tog ut mina två lurviga yrväder bland väldrillade dobermanns, schäfrar, tervurens och en liten västgötaspets (såklart från samma klubb som mig).

En rallybana var så lägligt uppsatt, så jag frågade om jag fick träna på den och visst fick jag det!

Florian studsade vid min sida, lycklig över att ÄNTLIGEN få träna. Matte var fokuserad och höll sig till planen som jag och min mycket värdefulla mentor bestämt oss för att prova. Repeterade startrutinen flera gånger tills den satt perfekt, därefter la jag gradvis på, startrutin --> fot --> startskylt --> fot --> första skylten.

Och det blir så tydligt, vid första skylten testar han med att nosa i backen, kolla på andra hundar, eller stirra ut i luften. Moment som han annars gör i 110, går nu i snigelfart... Matte harklar sig, säger hallå, vad håller du på med?

Efter ett par harklingar fattade den där ganska stora lurvtussen att det inte lönade sig, ingen belöning kommer förrän jag gör det ordentligt. Plus att matte ser lite sur ut, så det är nog bäst att sköta sig!

Jodå, och sedan kändes det som att vi dansade igenom den dära avancerade banan! Jag hade nästan... bara nästan, glömt bort att han faktiskt KAN!

Sedan var det den lilla lyckliga lurvtussens tur! Ny miljö och nya hundar brukar innebära att Svea blir mer ofokuserad, hon tycker att det är jobbigt när hundar gör utfall och skäller. Egentligen, vem skulle inte tycka det?

Och just sån miljö var det här!

Tidigare har jag gått in med inställningen att nu ska vi bara leka fram allt och bara satsa på att hon ska tycka att det är kul. Hon ska vilja vara med mig, känna sig trygg och vi ska ha kul tillsammans. Det har lönat sig och hon förknippar nu en appellplan med lattjo lajbans.

Men idag satt jag bara lite mera press på henne, var med mig, kolla inte på någon annan och bry dig inte om att dem skäller där borta. Jag försöker att bryta hennes frånvaro snabbt, men även vara lite mera passiv och tystare under fria följet för att hon ska jobba för att hålla position. Jag vill att hon ska vara stadigare i position och inte flyta iväg. När jag stannar vill jag att hon per automatik ska slå ner rumpan. Låta henne ta lite mer ansvar, så att jag inte alltid påminner henne om att gå här nu, sitt ner nu, ligg ner nu, stanna kvar där nu och sväng nu... Jaa ni förstår!

Och det funkade! Jag höll min plan för båda hundarna och det lyckades! Klapp på axeln åt matte!

Lite mer självförtroende och lite mer motivation till nästa träningspass!