Mathildas Hundar

För någon vecka sedan så fyllde Amira 1 år och jag tänkte att det vore roligt att försöka sammanfatta vårat första år tillsammans.

 

Allt började egentligen när min tik Svea skulle ha sin första kull och jag skulle välja hane till henne. Funderingarna kring lämplig partner till Svea hade pågått länge, alla för- och nackdelar hade noga vägts mot varandra och hela familjen var involverad i diskussionerna. Valet föll på mammas hund Brian. En engelsk import med andra blodslinjer. Brian och Svea kompletterar varandra bra både till utseende och till personlighet.

 

Jag skulle inte ha en valp från denna kull, det passade inte för mig tidsmässigt och tänkte att jag skulle vänta till henens andra kull.

 

Tre stycken fantastiskt goa hanvalpar föddes. Jag gillade skarpt deras sätt att vara och blev kär i deras utseende. Välbalanserade, korrekt byggda hanar med mycket framåtanda. Jag var väldigt sugen på att behålla en utav dem men jag ville ju ha en tik och jag hade ju bestämt mig för att vänta.

 

Inför kull nummer två velade jag fram och tillbaka mellan olika hanar, men efter råd och stöd från familjen så bestämde jag mig för att göra om kombinationen. Den tidigare kullen hade visat sig bli väldigt lyckad och alla tre har varit väldigt framgångsrika i utställningsringar i varsina delar utav världen (Australien, Frankrike och Norge). Så det var klart att vi måste göra om kombinationen.

 

Jag visste att jag ville ha en tik och som tur var föddes det två tikar och fem hanar. Jag visste vilka egenskaper jag ville ha. En snygg och trevlig valp med mycket krut under tassarna. Jag försökte tänka logiskt och även ge hanarna en ärlig chans men jag hade redan från start bestämt mig. Jag var kär i den där svarta, fruktansvärt söta tikvalpen som titt som tätt fick sina busryck och sprang runt, runt, runt så fort som hon bara kunde. Henne skulle jag ha och så blev det.

 

Jag visste att jag ville träna med henne och att jag ville göra "rätt" från början. En valpkurs ville jag gå, men för vem? Jag googlade aktivt efter valpkurser och hittade kurser hos både privata instruktörer och brukshundsklubbar. Minns att jag diskuterade med mamma att jag funderade på att gå på brukshundsklubben bara för att få den sociala biten och menade på att jag faktiskt kan lära en valp alla grunder så som sitt, stanna, kom hit osv. Men berättade även att jag hittat en tävlingsinriktad valpkurs för en instruktör som heter Anna Hilding. Jag hade ingen större koll på vem det var mer än att jag visste att hon höll på med lydnad. Mamma övertalade mig snabbt att gå den tävlingsinriktade kursen och det är jag såhär i efterhand väldigt tacksam för.

 

Första tillfället på kursen var en enda stor aha-upplevelse för mig och jag blev inkastad i ett för mig helt nytt sätt att träna hund på. Vi blev bombarderade med olika sätt att hitta värdefulla belöningar för sin hund och en stor vikt lades vid att lägga en bred grund att stå på inför framtiden. Alla färdigheter delades in i minimala steg där steg 1 var att forma en träningsglad hund som verkligen gör allt för att få sin belöning.

 

Vi introducerades i belöningssignaler, kroppskontrollsträning, kontaktövningar, enkla störningsövningar, massor utav lekövningar och massor utav övningar där man lär in enkla men väldigt värdefulla grundfärdigheter.

 

Vi blev själva drillade som tränare och fick uppgifter som utmanande oss själva. Vart ska jag belöna? Hur ska jag belöna? Vilket beteende vill jag ha? Vilket beteende belönar jag? Vad gör jag om det blir fel? Vad gör jag om det blir rätt? Vad har jag för krav? Vad har jag för mål? Hur planerar jag ett träningspass? Hur får jag rätt känsla i ett beteende?

 

Valpkursen var otroligt givande både för min inspiration och kunskap men framförallt för mitt självförtroende. Anna peppade oss alla till att sikta högt och hon bevisade att vi kunde klara av saker som vi aldrig trodde skulle gå. Ni kan bara ni vill, var mottot.

 

Motivationen till lydnadsträning sköt i höjden i rekordfart och mina tidigare tankar kring att satsa på agilityn sköts snabbt undan. Vårat huvudfokus kommer att vara lydnaden även om vi självklart kommer att prova på andra grenar. Vi båda gillar lydnadsträningen även om det många gånger är väldigt utmanande så är det nog faktiskt det vi gillar mest. Det är en svår utmaning att få alla detaljer att sitta perfekt och det krävs oändligt många timmars träning för att nå dit. Men känslan när du väl lyckas toppar allt. Vi antar utmaningen. Vi siktar högt. Vårat mål är högt satt och kanske når vi inte vårat mål. Kanske är vi inte tillräckligt bra och vi kanske inte har allt som krävs. Men då har vi i alla fall slitit arslet av oss och verkligen kämpat för att nå vårat mål. Rädslan att misslyckas ska inte stoppa oss. Vi ska satsa på lydnaden och vi kommer att ha fantastikskt roligt på vägen!

 

Jag ser framemot ännu ett år tillsammans med min galna, lilla underbara fluffboll. Oj, så mycket kul vi kommer att ha tillsammans!