Mathildas Hundar

Hela hösten har Amiras träning varit inriktad på ett mål: tävlingsdebuten.

 

I september skrev jag ett inlägg där jag radade upp exakt hur vi låg till i alla moment och nu tänkte jag att det är dags att följa upp. Har vi utvecklats något sen dess?

 

För det första så känns det som att puckoperioden ÄNTLIGEN har börjat gå över. För en månad sedan skrev jag ett inlägg där jag var så otroligt frustrerad över att vi bara bråkade med varandra under alla träningar. Jag gick runt som en tjatande morsa och påpekade allt hon inte fick göra och Amira betedde sig som värsta tonåringen och tog varenda chans till att göra något hon inte fick göra. Egentligen så har denna puckoperiod kommit till och från under hela sommaren men den eskalerade verkligen under hösten då hon totalt slog dövörat till och bara drog efter andra roligare saker.

 

Jag har jobbat stenhårt den senaste månaden på att hitta tillbaka till oss och börja arbeta som ett team. Träningen har flyttat inomhus vilket jag tror är en stor hjälp för oss eftersom att det inte är lika mycket fart och fläkt störningar inomhus som utomhus. Jag har backat bak i träningen på vissa plan medan jag har utmanat henne lagom på andra plan. Vi har jobbat på att hitta ett lugn och en balans i träningen även fast jag vill att hon ska ha energi och förväntan. Jag har ändrat på mig och mitt sätt att vara för att det ska passa henne så bra som möjligt och jag tycker att det börjar ge resultat. Vi har inte haft någon som helst konflikt på jag vet inte hur länge som helst. Jag har upptäckt att när hon blir triggad utav någon häftig störning så har hon flera gånger valt att söka upp mig för att få belöning. Precis så som jag vill ha det! Det känns så himla skönt att vi har hittat tillbaka till den härliga känslan och att vi har kul på träning. Stor klapp på axeln till mig själv från mig själv.

 

Men hur ser det ut med momenten?

 

Fria följet finns det fortfarande en hel del att jobba med och så är det ju alltid. Men i det stora hela så är det tävlingsbart. Totala sträckan är inget konstigt, vänster svängar, höger svängar, språng marsch och vändningar på stället är allt introducerat och tävlingsbart. Men det jag fokuserar på just nu är att få mer tryck och pondus i fria följet. Jag upplever att hon ibland blir lite tveksam/eftertänksam och såsar på en aning bakom. Jag har under en tid nu fokuserat på att hitta en lugn koncentration vilket har gett resultat, men nu måste jag höja henne lite till. Jag har blivit lite inspirerad av alla klipp på mallar som trampar på med härlig attityd och har börjat köra med boll i armhålan. För att få upp henne lite mer och det tycker hon är ascoolt så det ska jag fortsätta med ett tag. Det ska kännas lätt, enkelt och urhäftigt att gå fot. Högersvängar och helt om ska jag belöna upp mer för att få henne mer med mig genom svängarna, ibland halkar hon efter där.

 

Parallellt med detta så tränar jag på att hon självständigt ska söka sig in i fotposition. Jag vill ha lite mer fart och jävlar annamma in till fotposition. Sedan vill jag ha en snärtigare bakdelskontroll och jag vill att hon ska börja använda den mer i fotgåendet överlag och inte bara i vänstersvängarna. Tanken är att träna mer med targets som vi går till för att göra vändningar på samt fortsätta med samma tänk från fot mellan benen. Jag ska även jobba mer med att gå åt sidled och bakåt för att hon verkligen ska behöva engagera bakdelen. Jag vill att hon ska tycka att det är ashäftigt med bakdelskontrollen så att när det kommer en vänstersväng i fria följet så ska hon känna yes, där satt den!

 

Sitt under marsch är tävlingsklart dock behöver vi jobba mer med att hon fäster blicken framåt, men det är inte prio 1 just nu. Inkallning och hopp över hinder är även de tävlingsklart. Ibland blir ingångarna för vida och ibland brister stadgan så det måste vi fortsätta arbeta med.

 

Apporteringen har gjort stora framsteg. Fröken vet numera att man kan göra två saker samtidigt och hon ser inte längre apporten som en leksak utan faktiskt som en uppgift. Ingången behöver vi dock arbeta mer på då hon gärna sätter sig snett eller lite bakom med apporten i mun. Jag hade även önskat lite mer fart in efter upphämtet men det är ingenting jag fokuserar på alls. Jag tror att Amira bara behöver bli mer trygg på sin uppgift för att de sista bitarna ska trilla på plats.

 

Fjärrdirigeringen har även den gjort stora framsteg. För två månader sedan hade hon nyss lärt sig att göra fjärren med mig ståendes precis framför och nu gör hon den på fullt avstånd. Det känns dock väldigt nytt och behövs befästas mer innan det är tävlingsbart.

 

Sedan måste alla moment självklart sättas in i tävlingssammanhang och där har vi en del pusselbitar kvar att hitta. Jag måste fundera på hur jag ska värma upp henne på bästa sätt, hur får jag henne att hålla ihop på bästa sätt, hur ska jag belöna på tävlingsplan, är en belöning en hjälp eller en stjälp?

 

Vi ska se till att tävlingsträna en gång i veckan där jag ibland kedjar ihop fler moment och där jag ibland bara belönar en ingång på plan. Vissa gånger belönar jag i kedjorna och vissa gånger gör jag det inte. Vissa gånger utsätter vi oss för störningar och andra gånger inte.

 

Men prio nummer 1 är att Amira ska lyckas varje gång. Hon ska känna sig som en kung på tävlingsplan.

 

 

Okej, anledningen till att Amira sticker är för att hon triggas av rörelse. Hon är reaktiv och har noll impulskontroll. Hon tänker inte igenom sitt beslut utan hon bara agerar i dessa situationer. Hon vet mycket väl att hon gör fel och det hjälper inte att jag blir förbannad på henne. Det hindrar henne inte ifrån att göra det igen. Hon springer bara ännu snabbare nästa gång och det tar ännu längre tid innan jag får tag i henne. Jag måste bemöta problemet annorlunda, för detta fungerar uppenbarligen inte.

 

Jag fick en tankeställare när en god vän sa något i stil med att: Linan hindrar henne fysiskt från att sticka iväg, men rent psykiskt så har du ju redan misslyckats när hon försöker sticka.

 

Min spontana tanke har varit att träna ännu mer impulskontroll och utmana henne med de störningar hon tycker är svårt. Men det är inte riktigt rätt väg att gå... Jag kan inte gång på gång utsätta henne för situationer som hon inte klarar av. Det blir bara fler och fler misslyckanden. Det spelar ingen roll att jag tycker att hon borde klara av att en hund kallas in brevid oss, för sanningen är att hon inte gör det och det måste jag inse. I framtiden så kommer hon klara av det. Men idag så kan hon inte det och då är det oschysst av mig att utsätta henne för det.

 

Amira har sån stor förväntan på träning så att hon nästan kokar inombords och när hon utsätts för en svår störning i detta läge, så klarar hon inte av att hantera sina känslor, utan då exploderar hon. Jag kan inte förvänta mig att hon ska reda ut detta på egen hand utan jag måste hjälpa henne. Vi är ett team och jag måste vägleda henne rätt.

 

Så planen är att nu under en period undvika alla stökiga miljöer för att bryta beteendet och slippa onödiga konflikter. När jag tränar själv kommer jag välja att träna i lugna miljöer som jag vet att hon klarar av men problemet dyker oftast upp när jag tränar med andra. Så jag kommer be alla träningskompisar om att inte göra några fartmoment i närheten av oss och jag kommer medvetet att söka mig till lugnare platser. Jag kommer att gå undan en bit och hålla så stort avstånd så att jag vet att hon klarar av det.

 

Det kommer komma tillfällen där jag inte kan undvika svåra störningar och då kommer jag ta chansen till att bara träna på det. Att hon ska orka vara lugn trots störning. Jag kommer belöna varje tillfälle som hon söker kontakt med mig och jag kommer att hjälpa henne genom att lugnt sätta mig ner och klappa på henne. Men ren lydnadsträning kommer jag bara att träna på när jag känner att vi har alla förutsättningar för att lyckas.

 

Stort fokus kommer att ligga på att hitta rätt aktivitetsnivå där hon är lugn och balanserad samtidigt som hon är motiverad till att arbeta aktivt. Just nu ligger hon i för hög aktivitetsnivå och hon orkar inte hålla fokus eftersom att känslorna bubblar inom henne och det visar sig bland annat genom skall. Svårigheten är att om jag har henne i för låg aktivitetsnivå och belönar för mycket med godis så är det inte värt att arbeta enligt Amira. Så jag måste hitta en balans mellan dessa två.

 

Jag måste även ändra på mitt eget sätt att vara. För att hon ska vara lugn och fokuserad så måste även jag vara det. Jag ska se till att rannsaka våra rutiner och ta bort alla faktorer som kan bidra till stress. Redan när jag tar ut henne ur bilen så ska jag se till att vara lugn även om jag är stressad och sen till träningen. Allt runt omkring träningen ska vara lugnt utan stress. Hon ska ligga och vila i pauserna, inget skällande på andra som tränar. Märker jag att hon har svårt att komma ner i varv, så får jag lov att avbryta träning och kanske ta en lugn promenad.

 

Träningen ska inte börja förrän jag känner att vi båda är i balans. När det är träning så ska det vara 100 % fokus från oss båda. Korta träningspass där jag är tydlig med när det är paus eller träning. Jag ska se till att hitta en balans mellan lugn och fart. Jag ska belöna mycket med godis, men även låta henne pysa ur all energi genom att belöna med leksak. Jag ska komma ihåg att hon ska söka upp mig för arbete och undvika att tjata på henne. Rikta all hennes energin på rätt saker och se till att det är absolut koncentration på uppgiften här och nu. Jag ska hitta tillbaka till den där härliga känslan då allt bara flyter på och se till att hålla kvar den. Fortsätta stärka samarbetet mellan oss och bygga på med fler goda erfarenheter att lägga i ryggsäcken. Det allt handlar om är egentligen att hitta vägen in till den berömda bubblan. För när vi är där, då känns ingenting omöjligt.

 

 

Hundträning kan vara bland det bästa som finns. Känslan när allt bara fungerar, när man är ett med sin hund och man verkligen ser glädjen i hunden när den får göra det den älskar. Den känslan är oslagbar. Men det kommer dagar då allt går fel och absolut ingenting fungerar. När det känns som att hunden och du är på olika planeter i olika universum. När det känns som att det enda man gör är att tjata på sin hund och påminner den om allt den inte får göra. Då är det jäkligt lätt att tappa bort träningsglädjen. Att ifrågasätta sig själv: varför gör jag det här egentligen?

 

Amira har på senaste tiden satt i system att sticka ifrån mig på träning. Känslan när man ser hunden dra iväg i hundratio och veta att det finns absolut ingenting jag kan göra för att få stopp på hunden mer än att panikartat slänga sig efter linan. Den känslan är inte rolig alls och på senaste har jag upplevt den lite väl ofta för att orka vara positiv.

 

Man ifrågasätter sig själv, man klankar ner på sig själv och man känner sig som jordens största pucko som har satt upp så höga mål. Vem tror du att du är egentligen?

 

Jag vet att jag är så envis att jag bara kommer bita ihop och fortsätta kämpa tills jag lyckas. Jag är förbannat jävla envis och när jag har satt upp ett mål så kommer jag kämpa tills jag når dit. Jag kommer inte skylla ifrån mig och komma med massa undanflykter. Jag kommer inte ge upp den här hunden och fortsätta med en ny "bättre" hund... Jag är inte sån som person, men just nu är det kämpigt.

 

Jag behöver ta några dagar till att deppa, tycka synd om mig själv som om att det vore världens undergång, tills jag rycker upp mig och återgår till att vara den obotliga optimist jag egentligen är.

 

Innerst inne vet jag att vi kan. Jag är en duktig hundtränare och Amira är en fantastisk hund. Vi båda älskar att träna och det är vad allt handlar om. Det är därför jag lägger ner så mycket tid och energi på det här. Det är för att det betyder så himla mycket för oss. 

 

Alla ekipage stöter på motgångar, även den absoluta eliten. Jag vet det och jag vet också att vad det egentligen handlar om. Det handlar om att lösa alla problem som dyker upp längs vägen. Det är problemlösning och det handlar om att inte ge upp oavsett hur kämpigt det än må vara.

 

Så det är vad jag ska göra. Jag ska fortsätta kämpa tills denna puckoperiod går över. Dags att börja skriva på en game-plan.

 

 

Planen med Amira är att vi under 2017 ska debutera i startklassen och bli uppflyttade till class 1. Vi har en tävling i sikte i januari men om jag känner att vi inte är redo så avvaktar vi. För mig är det viktigt att varje tävling blir till en positiv upplevelse för Amira. Jag vill att tävlingar ska vara det bästa hon vet. Hon ska känna sig som en vinnare på planen och hon ska känna att allt jag ber henne att göra är busenkelt. Hon ska aldrig behöva känna sig pressad över att behöva leverera eller frustrerad över att inte förstå. Vi ska vara ett väl sammansvetsat team som har kul på tävling!

 

För att uppnå det så måste vi vara välförberedda. Alla moment måste sitta. Jag tänker inte gå ut på plan och chansa. Om hon inte kan ett moment på träning så kommer det inte sitta på tävling heller. Momenten måste inte alla vara solklara 10or, men jag måste känna mig nöjd med dem. Jag vill känna att vi har gjort vårat bästa. Innan vi går ut på tävlingsplan så vill jag ha tävlingstränat flera gånger före. Tävlingsmiljön med nervösa människor, skällande hundar, kommendering, långa kedjor av moment utan belöning, ingenting utav de ska komma som en chock för henne.

 

Jag har gjort mina misstag med Florian och jag tänker inte upprepa dem med Amira.

 

Jag har under hela Amiras första träningsår lagt många värdefulla grunder inför framtiden men aldrig tränat på några särskilda moment. Så det kommer bli riktigt kul att ha ett konkret mål att jobba mot i höst.

 

Detta moment innehåller en start från fotpostion, fot på raksträcka, en högersväng, en vänstersväng, språngmarsch, en halt och en vändning på stället (helt om, åt höger eller åt vänster).

 

Det som vi främst måste jobba på med i detta moment är frökens koncentration. Jag vill att hon ska en hög förväntan och att hon ska älska att gå fot men hon går lätt upp i varv så jag måste fokusera på att hitta ett lugn så att hon orkar hålla koncentration. Vändningar på stället har jag inte introducerat än men allt annat är påbörjat.

 

Detta moment innehåller ett lämnade från fotposition, stadga i sitt, en inkallning med bra tempo och en ingång till fotposition.

 

Tempot är inget bekymmer i detta moment. Däremot är det svårare att få till en snygg ingång med högt tempo. Vi behöver jobba på att få till en snabb ingång där hon är nära mig och inte gör en vid båge bakom mig. Stadgan måste vi fortsätta träna på, den brister ibland när förväntan är för hög.

 

Detta moment innehåller en start från fotposition, en halt, stadga i sitt medan föraren går runt hunden, en start under fart och en halt.

 

Här måste vi fortsätta jobba på att hålla koncentration under hela momentet. Jag måste träna mer på stadga i sitt när jag går runt henne. Jag vill gärna att blicken ska vara framåt trots att jag går bakom henne så att risken för att hon vrider sig blir mindre.

 

Detta moment innehåller ett lämnade från fotposition, stadga i sitt, gripande av apport under fart, en ingång till fotposition med stadigt grepp om apporten.

 

Det här momentet har vi mycket kvar att jobba med eftersom att Amira inte har kopplat att man kan göra saker trots att man har en apport i munnen. Jag måste absolut lära henne att göra en ingång med en apport i munnen. Vi måste även jobba på att hon ska hålla apporten hårt utan tugg. Gripandet av apporten kräver även det mer arbete. Hon studsar gärna över apporten innan hon tar den. Jag vill ha ett snabbt gripande utan trams ;)

 

Detta moment innehåller ett lämnade från fotposition, stadga i sitt, ett läggande på 5 meters håll, stadga i ligg, ett sättande från ligg i fotposition.

 

Det här momentet är överlägset det svåraste momentet för oss eftersom att jag har valt att ha låsta framben. Sitt-ligg och ligg-sitt är de svåraste skiftena i fjärren. I nuläget gör hon skiftena fint med mycket hjälper från mig men det är en lång väg kvar innan vi kan göra dem på avstånd utan hjälper. Så jag kommer ägna mycket tid åt detta moment i höst.

 

Detta moment innehåller ett lämnade från fotpostion, stadga i sitt, en inkallning med hopp, en ingång till fotposition.

 

Detta moment är för oss egentligen inte svårare än en inkallning. Hoppet är inga problem, men svårigheterna är densamma. Jag behöver lägga ner med tid på att få en snäv ingång under hög fart och fortsätta arbeta med stadgan.

 

Så detta är vad vi kommer att pyssla med i höst. Det är så roligt att valpen börjar bli vuxen och att vi har konkreta mål att träna mot. Nu ska vi ut i solen och ha ett roligt träninspass. Idag fokuserar vi på ingångar, apportering och fjärr.

 

 

Just nu kör jag en liten kampanj på fritt följ. Det är en så stor del utav lydnaden och ändå känns det som att vi har arbetat minst med den delen. Jag vet att det inte är sant eftersom att vi under hela hennes första år har tränat på massor av grunder som även kommer till nytta nu i denna träning. Nu gäller det bara att sätta ihop allt. Jag kommer att varva med att vissa pass bara träna på uthålligheten och attityden genom att använda samma tänk från följa john övningen. Jag går och hon har ansvaret att söka upp mig, men skillnaden är att när hon är i position så kommenderar jag fot och då är det de som gäller. Om hon tappar position och strosar iväg så kommer jag vara lite tuffare på henne och snuva henne på belöningen. Lite mera ajabajja och retas med henne. Ville verkligen inte du ha din belöning?

 

Parallellt med detta så kommer jag fokusera lite mer på detaljer och kedja ihop ett kort fritt följ med starter, stopp, vänstersvängar och högersvängar. I vänstersvängarna så kommer jag ibland att behöva hjälpa henne och styra med handen så att hon förstår vad som förväntas. Jag tänker mig att jag kedjar ihop 3-5 delar t.ex. Start, raksträcka, vänstersväng belöning. Start, raksträcka, högersväng belöning. Start, raksträcka, halt, start, belöning.

 

 

Jag har sedan tidigare lärt in sitt, ligg och stå under gång var för sig och nu har vi kommit så pass långt att det är dags att hon lär sig att skilja på dem. Hon chansar ganska ofta och väljer helst ligg som för tillfället är det skiftet som är mest värdeladdat. Jag kommer att fortsätta ha henne framför mig och backa bakåt medan vi tränar. Det är en så pass tydlig signal för henne så hon vet vad som förväntas av henne. Jag kommer att vid varje pass blanda mellan sitt, ligg och stå hejvilt, om hon gör fel så gör vi bara om och om hon gör rätt så får hon sin belöning. Jag har successivt arbetat bort alla handhjälper och jag vill att hon bara lyssnar på mitt kommando. Jag har även bestämt mig för att döpa om kommandot ligg till lägg. Ligg och sitt kan låta väldigt lika, även om jag har tänkt att sitt ska sägas med ett ljust tonläge och ligg med ett mörkt tonläge så blir det mycket enklare och tydligare att säga lägg. Så så får det bli! Stå har jag sedan tidigare döpt till frys eftersom att jag inte vill att det ska förväxlas med sitt. Stackars Florian har nog 6 st kommandon som börjar på S och han har lite jobbigt att skilja på dem.

 

Vi fortsätter att arbeta med stadgan. Det som jag har upptäckt under tiden vi tränat är att hon har lättare för att vara still när vi har ögonkontakt än när jag står vänd bortåt eller går bortåt eftersom hon inte har ögonkontakt med mig. Jag tror att hon inte riktigt känner att hon har en uppgift när vi inte har ögonkontakt. Likaså klurar jag lite på om hon verkligen ska ligga i en högaktivitetsnivå. Hon har blivit lite väl taggad av att få springa på sin leksak efter varje gång. Jag vill ändå att hon ska ligga lugnt men med belöningen i tanke hela tiden. Jag kommer att testa mig fram lite och se vad som funkar bäst. Jag kommer att prova att belöna oftare med godis för att få henne lugnare, hjälpa henne med omvänt lockande för att få henne fokuserad på mig och träna mer på att hon ska vara still även om jag står vänd bortåt. Vi arbetar fortfarande med korta tidsintervaller, inte längre än 30 sek per gång. Om hon reser sig upp så kommer jag att reta henne och snuva henne på belöningen.

 

Florian har haft en liten träningsvila efter en intensiv träningsperiod och kommer att få ha det lite lugnare tills nästa tävling närmar sig. Med det sagt så uteblir inte träningen helt utan vi fortsätter att underhålla vissa delar.

 

Varje tillfälle som ges använder vi till att träningstävla. Vi nöter ingångar på plan med fin attityd och kedjar ihop vissa moment. Jag kommer även träna med rallylydnadsskyltar eftersom att han förknippar dem så starkt med tävling så är det perfekt att utnyttja.

 

Vi fortsätter att träna på att mitt kommando stå/ligg ska kunna bryta igenom alla situationer. Jag utnyttjar promenader där han inte har träning i tanken och i träningssammanhang så tränar jag med störningar som är tänkt att få honom att tappa lite fokus.

 

Platsliggningen funkar peppar peppar väldigt bra numera. Jag har använt mig utav en extern belöning för att få upp hans förväntan och det har fungerat bra. Men om han inte har belöningen i tanke då blir det genast svårare. Så nästa steg i vår träning är att träna just på de. Jag vill att han ska tro att det inte ligger en belöning ute så att jag kan överraska honom genom att skicka honom på den, för att bevisa att joo belöningen finns alltid där, även fast du inte vet om det. Som första steg så kommer jag lägga ut belöningen tillsammans med honom och sedan träna på lite andra saker så att han glömmer bort belöning lite och då köra en platsliggning. Därefter kommer jag lägga belöning väldigt långt bort ifrån stället där vi lägger plats, så att han även där glömmer bort belöningen lite. Och sen kommer jag även att placera ut belöning ensam utan att han ser det.

 

Nu under sommaren när jag har lite mer tid över så kommer jag även att lägga lite mer krut på viltspårsträning. Viltspår är verkligen Sveas paradnummer och hon har precis tagit sin första etta i öppenklass. Så nu gäller det att ta två till första pris för att få viltspårschampionatet. Vi fortsätter att träna på men jag måste komma ihåg att uppmuntra henne under hela spåret, allra helst i svårigheterna när jag ser att hon har det lite jobbigt.

 

Amira har gått ett godkänt anlagsprov och vi siktar mot öppenklassen nu. Vi behöver träna lite mer innan vi är där. Stundtals spårar hon jättefint men poletten har nog inte riktigt trillat ner ännu och hon behöver mer stöd och peppning från mig för att hon verkligen ska förstå vad hon ska göra. Jag har fått många goda råd från Desireé, så nu vet jag hur vi ska träna vidare.

 

Florian som aldrig har varit särskilt intresserad utav viltspår, har gått några spår ändå och han har varit riktigt duktig. Desireé har visat hur jag ska träna vidare med honom. Han är väldigt lyhörd och uppmärksam på mig så jag måste se till att mina uppmuntrande ord inte får motsatt verkan och stör honom istället. Så vi siktar mot att gå ett anlagsprov så småningom.

 

På söndag ska vi lägga så kallade "motivationsspår" korta, enkla spår med mycket blod med en dunderbelöning på slutet. Hundarna ska känna att dem lyckas och att dem är världsbäst på att spåra. Veckan därpå åker vi ut till Desireé igen där Svea ska gå ett öppenklass spår och dem andra ska gå varsitt träningsspår.

 

Det här med att ha en nedskriven träningsplan att följa och utvärdera har gått sådär om jag ska vara ärlig. Jag gillar att ha träningen strukturerad och att ha en plan att följa. Jag ser många fördelar med det, men jag har slarvat.... Vi följde förra planen fint, men när det var dags att skriva en ny plan så blev det aldrig av. Istället har jag försökt hålla någon sorts utav plan i huvudet, vilket inte direkt är att rekommendera. Förra veckan insåg jag att jag har introducerat alldeles för många nya delar i Amiras träning på kort tid. Hon har inte varit lika självklar och spontan i träningen som hon brukar utan hon har istället varit lite mer dämpad. Vilket inte alls är konstigt. Det gäller att ha en bra balans i träningen, det ska varken vara för lätt eller för svårt. Nu har jag gjort det för svårt, så då gäller det att uppmärksamma det snabbt och bromsa i träningen. Så jag gör ett nytt försök med träningsplanen och så ska jag se till att uppdatera den om ett par veckor.

 

Jag kommer använda mig utav positionen "gå mellan benen" för att jobba upp en härlig attityd och uthållighet inför fria följet. Det ska vara skithäftigt att gå fot så denna träning kommer vara busenkel. Jag kommer endast gå i raka linjer eller mjuka bågar. Jag kommer att variera med att belöna efter bara korta sträckor med att ibland tänja på gränserna och gå i längre sträckor. Jag kommer ofta att belöna med boll eller leksak som är det bästa Amira vet.

 

Även här kommer jag att använda mig utav positionen "gå mellan benen" för att förbereda inför vänstersvängarna i fria följet. Största fokus i denna träning kommer att ligga på att få till kvicka bakdelsrörelser. Jag kommer att gå på en raksträcka, göra en halvhalt, svänga och när hon flyttar undan fint så går jag på framåt igen. Raksträckan kommer att bli en belöning i sig även om jag såklart också belönar med godis och leksak. Denna träning vill jag också introducera på vänster sida men istället för mitt vänstra ben som ramar in henne så kommer jag använda mig utav en medhjälpare och dennes ben kommer istället rama in henne och underlätta för henne i svängarna.

 

Nu är det dags att jobba bort handtecknet i fotpositionen och jag vill att hon spontant ska söka sig in i fotposition utan mina uppmaningar. Detta kommer jag att göra genom att hjälpa henne in i fotposition, kasta iväg henne med en godis och därefter låta henne söka upp positionen på nytt. Jag kommer att variera mig genom att ibland hjälpa henne helt, ibland hjälper jag henne inte alls och ibland hjälper jag henne bara lite grann. Största fokus ligger på att successivt jobba bort handtecknet. Jag måste även komma ihåg att ibland lösa ur henne med lek titt som tätt så hon inte tröttnar. Detta är ganska tråkig träning ur Amiras ögon ;)

 

Jag har gjort som så att jag backar bakåt, hon följer efter och att jag med hjälp utav mitt kroppsspråk får henne att lägga sig ner. Jag måste belöna upp själva läggandet så att hon blir riktigt tjatig och spontant slänger sig ner i ett ligg för att få belöning. I samband med det kan jag börja plocka bort mina hjälper.

 

Jag kan komma på tusen andra saker som jag hellre skulle vilja träna på än stadga. Det är ju sååå himla tråkigt! Men med den inställningen så kommer man inte långt så nu är det dags att ta tag i stadgaträningen. Jag vill att Amira ska ha en hög förväntan i alla stadga moment och kommer därför att använda mig utav en synlig extern belöning som hon får springa på. Jag kommer varva med att vi lägger ut den externa belöningen tillsammans och att jag lägger ut den själv medan hon är i plats. Tidsintervallet kommer vara kort max 30 sek men jag kommer vara noga med att variera tiden.

 

Påminnelse till mig själv: Se till så att det är belöningssignalen som löser ur henne och inte mitt kroppsspråk. Hon får gärna själv ta godis/leksak på belöningssignalen utan att jag serverar belöningen rätt in i hennes mun.

 

Jag tar som vanligt varje tillfälle som ges att träningstävla. Vi behöver träna i nya miljöer med nya människor som kommenderar. Jag börjar alltid med att han spontant får söka sig in i fotposition, använder klickern och belönar varje iniativ han tar till att komma upp till sidan. Vi värmer upp tävlingslikt och sedan tränar vi på tävlingslika ingångar på plan och kedjor med kommendering.

 

Vi fortsätter att jobba med att bygga upp en fin förväntan i platsliggningen genom att använda extern belöning. Han måste tycka att det är värt att ligga still, annars gör han det inte. Rutinen är som så att han får kampa med leksaken, jag tar den ifrån honom och tillsammans lägger vi ut leksaken så att den ligger lite gömd. Därefter går vi in på plan tävlingslikt, lägger ner honom och går ut på lagom avstånd. Jag är noggrann med att stå så tävlingslikt som möjligt och rätt som det är så ger jag mitt varsågod och så springer vi tillsammans till belöningen. Tidsintervallet varierar ibland belönar jag ur väldigt snabbt och ibland får han ligga längre stunder. Han ska veta att mitt varsågod kan komma när som helst.

 

Jag har slarvat lite med stadga träningen i inkallningarna och därför kommer största fokus i en period nu ligga på just stadgan. Jag kommer lämna honom som vanligt inför en inkallning, men 2 av 3 gånger så kallar jag inte in utan går tillbaka och belönar med godis. Men jag ska se till att även belöna med en extern belöning som ligger bakom honom.

 

Jag har nu under en period belönat upp ställandet/läggandet under gång genom att alltid belöna med en extern belöning bakom honom som han får direkt när han ligger/står. Nu under en period måste jag träna på att mitt kommando ska bryta igenom oavsett om han är frånvarande och ofokuserad. Vilket han ofta blir i tävlingsmiljö. Det kommer jag att göra genom att utnyttja promenader och andra tillfällen som han inte förknippar med träning. När han står och nosar på en fläck, så kommer helt plötsligt ett ligg och om han lägger sig ner så får han en superbelöning. Om han inte lägger sig ner så fortsätter vi promenaden som vanligt och försöker igen. Tanken är att orden ligg och stå är så pass värdeladdade att jag kan bryta igenom vad som helst. Han ska bara reagera. När vi får till det, så är det ingen konst att få till det på tävling ;)

Svea tränas just nu främst i viltspår där vi tränar inför öppenklassen och siktar mot ett viltspårschampionat. Eftersom att jag är väldigt grön på det här med viltspår så tar vi mycket hjälp utav Dessiré. Skönt att ha någon som vet precis hur man ska lägga upp träningen.

 

Så det här är det jag kommer att syssla med i ett par veckor. Vi har lite att träna på ;)

Idag har vi haft riktigt härligt vårväder så jag passade på att ta ett träningspass med hundarna på fotbollsplan. Det kanske inte var helt optimalt att ta med alla eftersom att Amira löper och Florian vet precis vad det betyder. Men det gick faktiskt bra. Florian valde att stänga ute löptikstankarna och fokusera på träningen istället. Det är lite häftigt att han kan göra det faktiskt, träningen eller ja leksakerna är värda så himla pass mycket.

 

Idag var det extra mycket störning kring fotbollsplanen eftersom att någon hade fått för sig att tända eld på en sopcontainer. Polis, brandkår och massor av folk samlades runt containern och ett gigantiskt rökmoln la sig som ett täcke över fotbollsplanen där vi tränade. Äsch, bra störning tänkte jag och tränade vidare.

 

Amira fick idag träna på apporteringsövningen som jag berättade om i ett tidigare inlägg. Det funkar ganska bra. Hon gjorde ett par klockrena apporteringar där hon springer ut, väljer snabbt ett föremål, griper och springer tillbaka till mig, men ibland funkar det inte alls. Hon glömmer liksom bort vad vi håller på med och jag vill ju att hon själv tar iniativet till att apportera för att få sin belöning utan att jag tjatar på henne. Så det är bara ett till bevis på att jag har "shapat" henne alldeles för lite. Så denna övning måste vi nöta ett tag till innan poletten trillar ner.

 

Däremot gör hon ställande under gång klockrent nu. Hon väntar in mitt kommando och ställer sig snyggt utan någon som helst tvekan. Jag varierade med att belöna henne genom att kasta godis till henne och att hon fick springa på extern belöning. Så denna övning kan vi utveckla vidare. Likaså fritt följ mellan benen. Det har blivit hennes favoritmoment och ett beteende som hon använder för att tigga med. Alla blir lika förvånade varje gång hon fullkomligen trycker sig in mellan benen på folk och stirrar på dem för att få sin belöning. Jag måste förklara för alla att jag har lärt henne det och ingen verkar förstå av vilken anledning man lär sin hund det, hehe. Hursom så kan hon numera gå längre sträckor med fint fokus och härlig attityd så jag har tänkt börja lägga på svängar och vändningar.

 

Hon fick även träna på inkallningsingången där jag varierade med att belöna med kamp på vänster sida och kastad boll rakt framåt. Hon gjorde flera fina ingångar på eget iniativ och jag utökade även avståndet mellan oss så att det blev mer likt en inkallning. Jag la även på kommandot "hit" när hon gjorde ingången för att börja döpa beteendet.

 

Florians största uppgift denna träning var att ligga still. Vi fokuserade alltså främst på platsliggningen och att han ska få en högre förväntan. Så jag gjorde som så att jag varierade tiden mellan ca 20-60 sekunder och att han efter varje lyckad repition fick springa på en leksak som jag antingen hade placerat ut eller som jag höll i. Ett tag så reste han sig flera gånger i rad så då valde jag att bryta träningen och ta någon utav dem andra hundarna under tiden. Lite "ajabaja-tänk", om du inte koncentrerar dig så får du inte träna utan då får du sitta och vara avundsjuk istället. Han kan behöva en liten tillsägelse ibland och han tar inte illa upp utan han anstränger sig bara ännu bättre nästa gång. Så i platsliggningsträningen så måste jag jobba både med att höja förväntan men även vara konsekvent och förklara att det inte är bra att resa sig upp. Det gäller att hitta en bra balans där.

 

Florian fick även träna lite kort på fjärrens sitt-ligg på avstånd, apportering med fokus på fart in och stadga i stå. Det gick bra men jag känner att det inte är av största prioritet. Tävlingssäsongen börjar närma sig och jag måste förbereda inför den. Så största fokuset måste ligga på platsliggningsträningen och tävlingsträningen.

 

Svea fick träna utställning och på att stå fritt. Jag hade inget utställningskoppel med så vi körde utan och det gick lika bra det. Hon var på bushumör och svansen viftade konstant, så vi varvade med att busa och springa för att direkt växla till att fokusera på att stå still. Jag lägger inte allt för stor vikt vid att tassarna ska stå perfekt utan jag vill att hon står med härlig attityd och att hon står med bakbenen väl utsträckta. Hon behöver inte alls stå särskilt lång stund utan jag leker fram allt. Bus -> stå -> bus -> stå -> bus. Risken är att om man bara nöter på att stå still under långa stunder så tappar hunden sin fina attityd och resning utan den står mest bara och hänger. Mitt motto är att det ska vara kul att stå still. Jag vill ha en hund som älskar att vara inne i ringen och jag vill att det även ska synas utåt.

 

Summa summarum: Väldigt nöjd med dagens träning och jag är framförallt så imponerad utav Amiras utveckling. Hon är så rolig att träna med och jag kan inte förstå att jag har fått en till träningsgalen hund. Så himla roligt!

 

 

 

 

Nu är det dags att strukturera upp hundträningen. Vi har så mycket att träna på och just nu känns det bara som om att vi påbörjar nya delar utan att bli riktigt klar förrän vi påbörjar en annan del. Jag känner mig förvirrad och hur förvirrade är då inte hundarna? Nej, nu blir det till att skriva en ordentlig träningsplan där vi fokuserar på vissa delar i en period för att sedan när de känns bra vidareutveckla och gå vidare.

 

Vi har under en längre tid tränat på ställande under gång genom att jag har backat bakåt och hon stannar fint trots störningar i olika former. Så nu är det dags att döpa beteendet och det kommer jag att göra genom att fortsätta med att backa bakåt och då kommer Amira att ställa sig, eftersom att i hennes värld så betyder matte backar bakåt = stå. Nu kommer hon bara få belöning när jag har sagt mitt kommando för stå och om hon ställer sig innan jag har kommenderat så lockar jag bara med henne och gör ett nytt försök.

 

Här kommer jag att varva med att hon ska få söka sig självmant in mellan benen och att jag själv ställer oss i rätt position. Det vi kommer att fokusera mest på är ögonkontakten. I stillastående så vill jag nu att hon söker kontakt utan några hjälper så som omvänt lockande utan jag kommer att vara tävlingsmässig. I rörelse så har hon svårare och därför kommer jag att hjälpa henne genom att hålla båda händerna fyllda med godis tätt intill min mage. Jag kommer att i början belöna med väldigt täta intervaller. När det fungerar bra så arbetar jag successivt bort hjälpen och lägger snart på störningar så att hon får en bättre förståelse för uppgiften.

 

Jag måste lägga lite extra krut på att belöna att hon frivilligt ställer sig med framtassarna på diverse olika föremål. Allra helst mindre föremål så som tegelstenar, skålar, plankor osv. Vi har sedan tidigare tränat att hon ska hoppa upp och ställa sig i diverse olika föremål, vilket hon älskar men nu vill jag bara ha framtassarna eftersom det kommer underlätta vår träning med fjärrdirigeringen.

 

Denna lek går ut på att jag lägger ut ett gäng olika föremål på marken som jag vill att hon ska ta iniativet till att plocka upp. När hon griper ett föremål klick = belöning. Så småningom vill jag att hon bär föremålet längre sträckor och att hon skyndar sig in till mig för att få sin belöning. Syftet med denna lek är främst att få fröken att tänka på egen hand och inse att hon kan påverka mig för att få godis plus att vi befäster apporteringen ännu mer.

 

Jag har valt att använda höger ingång in till fotposition. Vi tränade mycket på den i höstas men sedan har jag fokuserat på så mycket annat så att den har glömts bort lite. Jag kommer att backa tillbaka i träningen och träna som om det vore första gången. Hon kommer att vara framför mig och jag kommer att hålla en leksak halvt synlig bakom ryggen. När hon väljer att gå på min högra sida för att nå leksaken får hon sin belöningssignal. Därefter flyttar jag leksaken mer och mer åt vänster sida tills den tillslut hänger helt synlig på vänster sida och hon vet att ända sättet att få leksaken är att gå runt mig. Största fokuset ligger på att hon ska skynda sig runt mig och att hon ska runda tätt intill mig. Jag kommer inte att lägga på något sitt förrän farten är där.

 

Detta år kommer Amira att ställas flitigt i utställningsringarna och det är verkligen dags att träna bättre på att stå fritt. Hon står gärna framför mig med fin kontakt men målet är att Amira ska veta hur hennes tassar ska stå och jag vill kunna flytta hennes tassar enbart med min röst och kroppsspråk. Jag ska experimentera lite med det och fokusera främst på att få henne att backa bakåt och ta steg framåt med hjälp utav mitt kroppsspråk.

 

Vi har en del problem med platsliggningen som jag tror beror på att han dels tycker att det är lite tråkigt men även att han i tävlingssituation inte är helt bekväm. Jag ska nu under en period lägga krut på att höja hans förväntan i platsliggningen genom att lägga ut externa belöningar som han ibland ser och ibland inte ser. Variera tidsintervallerna genom att han ibland får ligga i 2 min och ibland bara 20 sekunder. Jag kommer även överraska honom titt som tätt med att kalla in honom och det viktigaste utav allt: kalasbra belöningar efter varje lyckad repetion.

 

I ställande under gång har jag upptäckt att han ofta stannar fint men att han senare gärna tar ett par kliv framåt eller att han börjar gå emot mig. Där brister stadgan och jag måste jobba på att få den mer värdeladdad överlag. Så jag kommer att använda mig utav omvänt lockande med både godis och leksaker och försöka lura honom att kliva ur. Jag tänker mig även en lekövning där vi kampar och när jag tar bort leksaken vill jag att han ska förstå att de enda sättet att få igång leken igen är genom att stå blickstilla.

 

Som ett alternativ till att få en säkrare platsliggning så tänker jag börja att lära in hakan i backen för att eventuellt använda mig utav det i framtiden. Jag kommer att börja genom att klicka in det och snabbt lägga på störningar i form utav godis/leksaker men även i form utav att jag ibland sitter ner, står upp, är framför honom, vid sidan av honom eller bakom honom.

 

Vi har under en tid tränat på uppsitt och att han ska göra det med rätt teknik. Jag nöjer mig med att han sätter sig upp med stilla bakben och bryr mig inte om att få någon större kraft i uppsittet. Jag tänker däremot börja att utöka avståndet mellan oss och experimentera mig fram med det.

 

Florian apporterar gärna men ser apporten som en leksak och inte som en uppgift att göra för att få belöning. Därför är det skittrist att komma in och sätta sig i fotposition. Den tanken vill jag ändra genom att så snart han griper apporten lösa ur honom genom att han får hämta godisbelöning eller leksak hos mig. Jag kan även själv ställa mig en bit bakom honom eller börja gå åt motsatt riktning för att han ska få ett bättre sug tillbaka.

 

Planen är att komma ut på tävlingsplan under april-maj och då starta minst en tävling på hemmaplan. Så fram tills dess ska jag göra en kampanj på att träna tävlingsmässigt. Jag kommer att börja varje träningspass med att använda klickern och belöna vilket beteende som helst. Bara för att han själv ska ta iniativ till att starta upp träningen. Om han känns påverkad utav tävlingsmiljön så kommer jag endast jobba på detta vis under hela träningen. Men om allt känns bra så kommer jag att belöna ingångar på plan, korta frekvenser utav hans favoritmoment med kommendering och för att så småningom köra längre program.

 

Svea tränas för tillfället inget mer än den vanliga vardagsaktiveringen. Men jag har insett att det vore smidigt om fröken förstod vad ligg kvar betyder ;) Så det kommer vi att fokusera på ett tag framöver. Hon kommer att få ligga korta stunder där jag belönar med godis ofta och jag kommer snart att lägga på störningar så att hon får en bättre förståelse för sin uppgift.

 

Svea har haft ett längre utställningsuppehåll pga sin mammaledighet, men nu är hon åter i form och kommer att synas mer i utställningsringarna. Så nu gäller det att påminna fröken om vad utställning är och främst hur man står fritt. Hon kan men vi måste fräscha upp kunskaperna.

 

Så detta är vad jag kommer att fokusera på ett tag framöver. Jag har tänkt att utvärdera träningen om ca 2 veckor och göra en ny träningsplan för att se vart vi ligger. Tills dess är det bara att trääääääna!

 

Jag har haft lite strul med att lära in fritt följ med Amira. Jag är för det första lite osäker på hur jag egentligen bör göra och för det andra så har jag inte riktigt haft en tydlig plan som jag känner mig trygg med. Jag har tränat mycket på att hon spontant ska söka rätt sida, mycket bakdelskontroll, ögonkontakt i fotposition och även försökt lägga på i rörelse. Hon har fattat grejjen men jag får också en del mindre bra beteenden med i kedjan. Hon svävar gärna iväg och tappar position och fokus trots korta repititioner. Jag vill gärna att det bara ska finnas en väg för henne och den vägen ska vara den rätta. Här har det funnits möjlighet till att göra fel och då blir också lätt fel. Därför har jag nu provat på att lära in fot på ett lite annorlunda sätt.

 

Anna Hilding delade för ett tag sedan med sig utav ett videoklipp på en mallevalp som dem hade lärt in fritt följ genom att först låta den gå fot mellan benen på föraren. Rolig idé tänkte jag, men hade inte en tanke på att det skulle vara något för oss. Tills vi i helgen tränade tillsammans och Anna återigen nämner detta videoklipp. Hon tyckte självklart att vi skulle prova detta och såg mest bara fördelar med denna metod. Själv var jag ganska skeptisk till en början och var inte jättesugen på att vara försökskanin för detta nya sätt att lära in fot på. Men äsch tänkte jag. Jag kan ju testa bara idag, det skadar ju inte.

 

Till en början var det mest kaos och förvirringen var total hos både mig och Amira. Ingen av oss i träningsgruppen visste egentligen hur man bör lära in det här och vilket steg som var steg ett. Så vi fick prova oss fram helt enkelt.

 

Vi kom snart fram till att steg ett är att få henne att söka sig spontant in mellan benen och när hon gjorde det fint så ville jag få henne att låsa blicken på mig. Så då började jag med att göra en omvänt lockande övning för att få henne att förstå att jag är ute efter ögonkontakten, därefter så ställde jag mig över henne och fortsatt jobba med omvänt lockande. Det tog inte lång tid innan hon förstod vad jag ville och hon låste blicken fint.

 

Jag vill att så småningom ska signalen för ögonkontakt vara själva positionen. När hon står mellan mina ben = ögonkontakt. Jag kommer också öka kraven med att huvudet ska vara rakt.

 

Jag fortsatt med att gör båda stegen i en kedja. Sök dig spontant in mellan benen och lås blicken direkt för att få din belöning. Nästa steg blir att utöka med att smyga framåt i något steg, där blicken fortfarande är låst på mig. Vilket är lite klurigare för fröken eftersom att i hennes värld är omvänt lockande och ögonkontakt endast en stadga övning. Så det gäller för mig att visa att man även kan låsa blicken när man är i rörelse.

 

Desto mer jag tränade desto mindre skeptisk blev jag och desto mer övertygad blev jag att denna metod nog passar oss bra. Den största fördelen jag ser är att vi bara behöver fokusera på hennes blick och fokus på mig. Felmarginalen blir väldigt liten och hon kan inte sväva iväg och tappa position. Hon får per automatik en rak kropp eftersom att mina ben ramar in henne och när jag sedan börjar lägga på svängar så kommer bakdelskontrollen gratis eftersom att det inte går att svänga på något annat sätt. Jag kan fokusera helt och hållet på att jobba upp hennes attityd och uthållighet i fria följet utan att "sabba" något på vänster sida. När hon sedan kan trampa på där med fin attityd och fint fokus på mig då kan jag introducera det på vänster sida. Då har hon mycket större möjlighet till att lyckas.

 

Nu är det upp till bevis. Nu gör vi en kampanj i träningen på fritt följ och så får vi se om denna plan fungerar. Jag tror på det och det är de viktigaste.

 

 

 

För någon vecka sedan så fyllde Amira 1 år och jag tänkte att det vore roligt att försöka sammanfatta vårat första år tillsammans.

 

Allt började egentligen när min tik Svea skulle ha sin första kull och jag skulle välja hane till henne. Funderingarna kring lämplig partner till Svea hade pågått länge, alla för- och nackdelar hade noga vägts mot varandra och hela familjen var involverad i diskussionerna. Valet föll på mammas hund Brian. En engelsk import med andra blodslinjer. Brian och Svea kompletterar varandra bra både till utseende och till personlighet.

 

Jag skulle inte ha en valp från denna kull, det passade inte för mig tidsmässigt och tänkte att jag skulle vänta till henens andra kull.

 

Tre stycken fantastiskt goa hanvalpar föddes. Jag gillade skarpt deras sätt att vara och blev kär i deras utseende. Välbalanserade, korrekt byggda hanar med mycket framåtanda. Jag var väldigt sugen på att behålla en utav dem men jag ville ju ha en tik och jag hade ju bestämt mig för att vänta.

 

Inför kull nummer två velade jag fram och tillbaka mellan olika hanar, men efter råd och stöd från familjen så bestämde jag mig för att göra om kombinationen. Den tidigare kullen hade visat sig bli väldigt lyckad och alla tre har varit väldigt framgångsrika i utställningsringar i varsina delar utav världen (Australien, Frankrike och Norge). Så det var klart att vi måste göra om kombinationen.

 

Jag visste att jag ville ha en tik och som tur var föddes det två tikar och fem hanar. Jag visste vilka egenskaper jag ville ha. En snygg och trevlig valp med mycket krut under tassarna. Jag försökte tänka logiskt och även ge hanarna en ärlig chans men jag hade redan från start bestämt mig. Jag var kär i den där svarta, fruktansvärt söta tikvalpen som titt som tätt fick sina busryck och sprang runt, runt, runt så fort som hon bara kunde. Henne skulle jag ha och så blev det.

 

Jag visste att jag ville träna med henne och att jag ville göra "rätt" från början. En valpkurs ville jag gå, men för vem? Jag googlade aktivt efter valpkurser och hittade kurser hos både privata instruktörer och brukshundsklubbar. Minns att jag diskuterade med mamma att jag funderade på att gå på brukshundsklubben bara för att få den sociala biten och menade på att jag faktiskt kan lära en valp alla grunder så som sitt, stanna, kom hit osv. Men berättade även att jag hittat en tävlingsinriktad valpkurs för en instruktör som heter Anna Hilding. Jag hade ingen större koll på vem det var mer än att jag visste att hon höll på med lydnad. Mamma övertalade mig snabbt att gå den tävlingsinriktade kursen och det är jag såhär i efterhand väldigt tacksam för.

 

Första tillfället på kursen var en enda stor aha-upplevelse för mig och jag blev inkastad i ett för mig helt nytt sätt att träna hund på. Vi blev bombarderade med olika sätt att hitta värdefulla belöningar för sin hund och en stor vikt lades vid att lägga en bred grund att stå på inför framtiden. Alla färdigheter delades in i minimala steg där steg 1 var att forma en träningsglad hund som verkligen gör allt för att få sin belöning.

 

Vi introducerades i belöningssignaler, kroppskontrollsträning, kontaktövningar, enkla störningsövningar, massor utav lekövningar och massor utav övningar där man lär in enkla men väldigt värdefulla grundfärdigheter.

 

Vi blev själva drillade som tränare och fick uppgifter som utmanande oss själva. Vart ska jag belöna? Hur ska jag belöna? Vilket beteende vill jag ha? Vilket beteende belönar jag? Vad gör jag om det blir fel? Vad gör jag om det blir rätt? Vad har jag för krav? Vad har jag för mål? Hur planerar jag ett träningspass? Hur får jag rätt känsla i ett beteende?

 

Valpkursen var otroligt givande både för min inspiration och kunskap men framförallt för mitt självförtroende. Anna peppade oss alla till att sikta högt och hon bevisade att vi kunde klara av saker som vi aldrig trodde skulle gå. Ni kan bara ni vill, var mottot.

 

Motivationen till lydnadsträning sköt i höjden i rekordfart och mina tidigare tankar kring att satsa på agilityn sköts snabbt undan. Vårat huvudfokus kommer att vara lydnaden även om vi självklart kommer att prova på andra grenar. Vi båda gillar lydnadsträningen även om det många gånger är väldigt utmanande så är det nog faktiskt det vi gillar mest. Det är en svår utmaning att få alla detaljer att sitta perfekt och det krävs oändligt många timmars träning för att nå dit. Men känslan när du väl lyckas toppar allt. Vi antar utmaningen. Vi siktar högt. Vårat mål är högt satt och kanske når vi inte vårat mål. Kanske är vi inte tillräckligt bra och vi kanske inte har allt som krävs. Men då har vi i alla fall slitit arslet av oss och verkligen kämpat för att nå vårat mål. Rädslan att misslyckas ska inte stoppa oss. Vi ska satsa på lydnaden och vi kommer att ha fantastikskt roligt på vägen!

 

Jag ser framemot ännu ett år tillsammans med min galna, lilla underbara fluffboll. Oj, så mycket kul vi kommer att ha tillsammans!

 

 

 

 

 

 

Jag har tidigare berättat att jag och Florian har hamnat i något utav en ond cirkel som jag inte klarat av att bryta. När vi började tävla var jag otroligt nervös och såhär i efterhand ser jag ju att det har påverkat Florian. Han har alltid, från första start fått små olater utav min nervositet. Svea däremot som jag började tävla med senare, har däremot inte fått några olater, men jag har heller aldrig varit nervös med henne.

 

I början handlade olaterna bara om små tillfälliga nosningar, men desto mer vi har tävlat, desto mer har det eskalerat. Vi har båda fått mer tävlingsrutin, för min del har det varit positivt då min nervositet har släppt, men Florian har lagt på sig fler och fler olater. Att springa och sno leksaker, försöka äta upp frestelsen, hälsa på domare eller hundar utanför banan, eller att helt enkelt gå i sin egna värld och fundera på vilket ställe som är bäst att kissa på, är några exempel. Kommer han undan med såna fasoner hemma? Nej absolut inte, han vet att han inte får. Kommer han undan med sånt på tävling? Ja, för han vet att jag inte säger till honom på tävling. Han är inte dum.

 

Efter allt fler icke godkända rundor, med sämre och sämre känsla så insåg jag att jag måste ha hjälp. Det här är inte kul längre! Min hund visar tydligt att han inte vill vara med mig. Jag kanske är en så pass dålig hundtränare att det är lika bra att jag borde sluta?

 

Men jag skickade iväg ett rop på hjälp till Linda, som försökt att hjälpa mig så gott det går genom facebook-chatten. Men det bästa vore ju att träffas för att få hjälp på riktigt. Sagt och gjort, jag anordnade en träningshelg som blev otroligt populär! Och inte har bara jag fått hjälp, utan även 12 andra hundägare.

På lördagmorgon så var Florian lite loj och frånvarande. Så mitt första tips blev motivation. Självklart kan tyckas! När han blir frånvarande så kampar han dåligt. När han är med mig, då kampar han bra och lämnar inte min sida. Så nummer 1, kampa och lek igång honom riktigt mycket! Var på honom så att han släpper loss! Skruva upp adrenalinet så att han lever på det genom hela banan!

 

Tips nummer 2, byt startrutinen. Min startrutin har varit att han ska sätta sig i startposition, han tycker det är urtråkigt, då vet han att vi ska in på banan och den dåliga känslan kryper antagligen in på honom också. Om vi ska ha en startrutin så ska vi i så fall ha snurra, för det tycker han är kul. Men Linda, tycker att han är tillräckligt smart ändå att för att förstå när det är jobb eller vila. Så just nu lutar det åt att jag ska slopa den, vi får se. Kanske är kampleken en slags utav startrutin?

 

Vi tränade en del på bara 2-3 skyltar för att göra dem med bra känsla och attityd. Senare under dagen provade vi att gå en hel bana och vi gjorde det bra. Han skulle fram och nosa på frestelsen men annars inga större problem mer än att matte ska komma ihåg att sträcka på sig och kolla rakt fram!

Det är helt klart svårare och mycket viktigare än vad man kanske kan tro. Om jag går in med en självsäker attityd och hållning så smittar det förhoppningsvis vidare ner till hunden. Än om jag går med böjd rygg och tvekar in på banan, då blir hunden också orolig och tveksam. Blicken ska vara rakt fram, för att min blick kan faktiskt skjuta hunden allt längre och längre ifrån mig, allra helst om jag även går med böjd rygg och huvudet nere vid knäna så sackar hunden garanterat ännu mer.

 

Så när vi på söndagsmorgonen skulle gå en bana för Kristina och Florian pekar finger åt mig, då blev jag faktiskt väldigt glad! Äntligen!

 

Kristina förklarade återigen vikten utav att han ska vara motiverad, jag ska gå självsäkert och vara tydlig, inte gå för sakta men inte heller för snabbt, alla dem här detaljerna som vi har pratat om måste jag alltid tänka på.

 

Men när Florian pekar finger åt mig, då har jag faktiskt inte gjort något fel. Då är det faktiskt hans fel och det måste han få veta. Det ska inte handla om att man är elak utan jag måste berätta att: -Nej, jag vill inte att du ska göra sådär. Jag vill att du ska göra såhär istället.

Man måste alltid se på vilken reaktion hunden får utav en tillsägelse, tar den åt sig och blir låg, eller tar den åt sig och förbättrar sig? Florian förbättrade sig och blev väldigt mattig. Oj,oj förlåt så ska jag inte göra igen. Är det här bättre? Och han gjorde allt med mycket mer entusiasm.

 

Det är skillnad på inlärning och uppfostran. Jag kan inte begära utav honom att han ska göra ställande under gång korrekt, för att han vet inte hur han ska göra. Men han kan gå fot och han vet att han ska hålla position, men när han inte gör det och springer för att lukta på närmaste hunds rumpa. Då handlar det inte om inlärning längre, då handlar det om uppfostran.

Kristina betonade vikten utav att jag måste läsa av honom rätt. För när vi gick 8ans frestelse då tvekade han och ville inte gå in i den. Då förklarade Kristina att han hamnde i konflikt med sig själv: jag vill så gärna ha den där leksaken, men jag vet att jag inte får för matte. Då måste han ha stöd istället och mycket uppmuntran.

 

Jag har fått massor utav tips om hur jag kommer att lösa vårat problem och det är nog bäst att jag skriver ned allt för att inte glömma bort det....

 

Jag ska kampa och busa utanför tävlingsplan, så att han släpper loss och går in i bubblan med mig. Vi tar med energin in på banan, jag ska peppapeppa jättemycket redan vid startskylten, är du med? är du med? ja då kör vi!! fot! och han ska flyga upp vid kommandot fot. Sträck på dig, gå med pondus, känn dig självsäker, lita på att han följer med, han ska följa med, gå bestämt men inte för fort, gå inte för långsamt, tveka inte. Var noga med att säga kommandona i samma tonläge oavsett om jag känner mig sur eller glad, förbered momenten i god tid, jag kan faktiskt påbörja snurren en halv meter innan.

 

Bakdelskontroll, är faktiskt inte onödigt, börja träna det! Kom ihåg vikten utav att belöna med vänster hand! Arbeta bort handtecken, underlättar enormt när hunden faktiskt har ordförståelse också. Om han pekar finger, korrigera. När han gör rätt, beröm. När han behöver mer stöd, peppa! Men prata ändå inte konstant, så att han stänger av. När vi kommer i mål, då är det kalas, fyrverkerier och vi har vunnit en miljon! Variera med att träna hela banor, ibland blir det kalas vid startskylten, ibland blir det kalas efter 5 skyltar och ibland blir det kalas för efter mål. Bygg upp en förväntan!

 

Jag tror det var allt!

 

Nu lämnar vi alla urusla rundor bakom oss och fokuserar framåt! Alla frågetecken är som bortblåsta och nu har jag fått svar. Jag vet hur jag ska hantera alla eventuella situationer och nästa gång jag går in tävlingsplan så kommer jag göra det med ett större självförtroende.

 

Nu jäklar kör vi!

 

 

 

I helgen anordnade vi en träningshelg för lydnads och rallylydnadsintresserade beardiesägare. Vi hade bjudit in Linda Jönsson och Kristina Westberg som instruktörer, vilka båda två är otroligt inspirerande! Två otroligt motiverade personer med stor känsla för hund som verkligen får ut det lilla extra ur sin hund på tävlingsplan!

 

Fantastiska instruktörer, fantastiska deltagare, fantastiska hundar, fantastisk stämning, fantastiskt väder. Det kunde inte ha blivit bättre!

 

Jag tror att alla var väldigt, väldigt nöjda och vi planerar redan för fullt inför en ny träff i vår!

 

 

 

...men här kommer en liten uppdatering från fröken Mathilda!

 

Det var nog cirka ett år sedan jag tittade in här, okej nä, inte riktigt så illa var det, bara sedan i april... Jag tänker inte lova att ni kommer få dagliga uppdateringar, det kanske inte dyker upp inlägg här på nån månad eller nåt år. Haha, men så får det vara!

 

Idag föll i alla fall blogglusten in. Jag har varit på klubben och tränat med hundarna. Och jag är ju en sån där dryg människa som anlyserat allt in i minsta detalj, och till det är ju bloggen suverän till. Dem som orkar läsa mina analyseringar och vardagliga funderingar, dem får läsa, de andra slipper ;)

 

Vi har i alla fall kommit in i en sån där period där alla träningar och tävlingar har känts lite jobbiga. Florians utveckling har typ stannat och backat femhundra elva steg, och Sveas utveckling går sakta framåt, för att hon ena dagen briljerar och andra dagen glömde hon hjärnan hemma. Haha, japp! Så det kanske inte är så konstigt att det har känts lite jobbigt....

 

Så det blev ett litet oplanerat träningsuppehåll på ca en månad, jag har inte haft tid, eller kanske har jag skyllt på att jag inte har haft tid. Motivationen på matte har varit sisådär.

 

Men idag hade jag bestämt att jag tame fan skulle till klubben. Regnet öste ner, men jag tröck på ma (hej jag är från gävle) regnkläderna satt mig i bilen och åkte till hemmaklubben som var tom. Tydligen ingen träningskväll ikväll. Men jag gav inte upp, jag styrde bilen till en annan större klubb i Gävle. Tog ut mina två lurviga yrväder bland väldrillade dobermanns, schäfrar, tervurens och en liten västgötaspets (såklart från samma klubb som mig).

 

En rallybana var så lägligt uppsatt, så jag frågade om jag fick träna på den och visst fick jag det!

 

Florian studsade vid min sida, lycklig över att ÄNTLIGEN få träna. Matte var fokuserad och höll sig till planen som jag och min mycket värdefulla mentor bestämt oss för att prova. Repeterade startrutinen flera gånger tills den satt perfekt, därefter la jag gradvis på, startrutin --> fot --> startskylt --> fot --> första skylten.

 

Och det blir så tydligt, vid första skylten testar han med att nosa i backen, kolla på andra hundar, eller stirra ut i luften. Moment som han annars gör i 110, går nu i snigelfart... Matte harklar sig, säger hallå, vad håller du på med?

 

Efter ett par harklingar fattade den där ganska stora lurvtussen att det inte lönade sig, ingen belöning kommer förrän jag gör det ordentligt. Plus att matte ser lite sur ut, så det är nog bäst att sköta sig!

 

Jodå, och sedan kändes det som att vi dansade igenom den dära avancerade banan! Jag hade nästan... bara nästan, glömt bort att han faktiskt KAN!

 

Sedan var det den lilla lyckliga lurvtussens tur! Ny miljö och nya hundar brukar innebära att Svea blir mer ofokuserad, hon tycker att det är jobbigt när hundar gör utfall och skäller. Egentligen, vem skulle inte tycka det?

 

Och just sån miljö var det här!

 

Tidigare har jag gått in med inställningen att nu ska vi bara leka fram allt och bara satsa på att hon ska tycka att det är kul. Hon ska vilja vara med mig, känna sig trygg och vi ska ha kul tillsammans. Det har lönat sig och hon förknippar nu en appellplan med lattjo lajbans.

 

Men idag satt jag bara lite mera press på henne, var med mig, kolla inte på någon annan och bry dig inte om att dem skäller där borta. Jag försöker att bryta hennes frånvaro snabbt, men även vara lite mera passiv och tystare under fria följet för att hon ska jobba för att hålla position. Jag vill att hon ska vara stadigare i position och inte flyta iväg. När jag stannar vill jag att hon per automatik ska slå ner rumpan. Låta henne ta lite mer ansvar, så att jag inte alltid påminner henne om att gå här nu, sitt ner nu, ligg ner nu, stanna kvar där nu och sväng nu... Jaa ni förstår!

 

Och det funkade! Jag höll min plan för båda hundarna och det lyckades! Klapp på axeln åt matte!

 

Lite mer självförtroende och lite mer motivation till nästa träningspass!

 

 

 

Florreborre som vanligt med en leksak i munnen!

 

Tack Lotta Olsson för ett fint foto!

 

 

 

Förra helgen var jag på en mycket givande rallylydnadskurs för Zandra Beijer!

 

Det första vi fick lära oss var att ha en startrutin. En startrutin är precis som det låter, en rutin man har före start. Jag valde att ha sitt framför, koppla av, in med kopplet i vänster ficka, sträcka på mig och säga fot, vänta tills han sätter sig på vänster sida och därefter entrar vi banan. 

 

Fördelen med att ha en startrutin är att man verkligen förbereder hunden på att nu är det jobb. Varje lilla del är ett tecken för hunden att nu ska vi jobba! T.ex. att matte alltid stoppar kopplet i vänster ficka när det är jobb.

 

Det man skulle tänka på när man valde startrutin, var att välja en rutin som passade hunden, något som kunde komplettera och något som hunden tyckte var roligt att göra. Det som hunden tycker är roligt, bjuder hunden oftast naturligt på själv och därför tränade vi även mycket på att få flytbeteenden.

Vi hade hunden framför oss och utan att säga något kommando skulle hunden klura ut vad den skulle göra. I mitt fall, sätta sig i fotposition. Efter någon liten ledtråd så fattade Florian direkt galoppen och tyckte att det var lattjolajbans och bjöd på beteendet om och om igen för att få belöning. Detta ska vi fortsätta öva på hemma! Desto fler gånger en hund för belöning för ett visst beteende desto roligare tycker den ju att det är.

 

 

Sedan pratade vi mycket om att lära hunden att ta eget ansvar istället för att vi som förare ska curla hunden runt hela banan. En curlande förare (som mig) går oftast med en rygg böjd som en banan, klappandes och tjoandes genom hela banan och om hunden för en millisekund är påväg att tappa fokus. Då är minsann jag där som matte för att hjälpa hunden! Det vi egentligen lär hundarna är att dem inte behöver anstränga sig särskilt mycket eftersom att det fixar ju matte! Och det blir ju egentligen ganska tråkigt, att gå en banan utan att någon som helst utmaning och desto mer matten tjoar och pratar, desto segare blir hunden och tillslut så har hunden stängt av hörseln då mattens mun går som värsta radion...

 

Tänk vad jag kände igen mig! Precis vårat problem...

För att lära sin hund att ta eget ansvar så gjorde vi en övning som kallas för följa john. En medhjälpare ansvarar för klickern och du som förare släpper hunden lös/har den i lina och sedan börjar du bara gå, blicken rakt fram och säger ingenting till hunden. När du hör ett klick så belönar du hunden.

 

Medhjälparen börjar med att klicka när hunden kollar mot föraren, därefter klickar man när hunden börjar röra sig mot föraren, därefter klickar man när hunden kommer upp i fotposition, därefter klickar man när hunden går ett antal steg i fotposition och drar ut på antal steg och lägger på svängar allt eftersom.

 

Snart hade vi alla hundar som tog eget ansvar och nog alltid travade dem på snyggt i fotposition utan att mattes radio var på.

 

Denna övning kommer jag även att använda mig utav själv, så fort jag känner att han släpper fokus, oavsett om vi är i en bana eller gör någon övning, då börjar jag gå, för att han ska lära sig att ta eget ansvar.

 

Det vi även pratade mycket om var hur man skulle hantera lite nonchalanta hundar, sånna som gärna strosar runt och väljer andra saker framför att träna med matte. Antingen så tycker hunden helt enkelt att det inte lönar sig att vara med matte och då ska man kanske fundera över det.

 

Se till att variera belöningarna, belöna med leksak/godis/lek/gos och variera med att belöna efter en skylt, två skyltar, åtta skyltar osv. Bygg upp en förväntan hos hunden, den ska aldrig veta vad som ska ske. Det kan alltid hända något!

 

Men om man har en hund som trots de, väljer att idag vill inte jag träna. Jag går och kissar här istället... Då var tipset att om hunden inte vill träna. Nä, då tränar vi inte. Då får du sätta dig i bilen och ha tråkigt.

 

Vi hade även ett flertal pass där vi tränade med störningar. Vi skulle alltid ha en plan med hur vi skulle göra om hunden klarade störningen eller om den inte klarade störningen. Florian klarade alla störningar inklusive störningsbanan, med godis utspritt överallt, hardoft, applåderande publik, pipande leksak, leksak som drogs iväg precis framför fötterna mm. Otroligt stolt och lite förvånad blev jag över min hund! Men han bevisade verkligen att störningar, de var inget problem. Matte är bäst ;)

 

Vi pratade även mycket om kommandon, bara för att man får belöna och ge dubbelkommandon, är det verkligen det bästa? Vi skulle fundera över om våra kommandon var en hjälp eller en stjälp.

 

Jag kom fram till att jag tycker att de flesta kommandon faktiskt är en hjälp, om jag visar tydligt... Vilket inte alltid är det enklaste. Men att han faktiskt inte förstår de flesta kommandon så väl som jag vill. T.ex. alla röstkommandon, om jag inte visar med handtecken då förstår ju stackarn ingenting.

 

Då är det ju egentligen helt onödigt att ha ett röstkommando när han ändå inte förstå. Så det tränar vi på nu! Att kunna ALLA kommandon via rösten.

 

Men även vissa handtecken krånglar jag till helt i onödan. T.ex. snurra. På vänster sida har jag fått för mig att jag bara kan göra snurra med höger hand. Men Florian förstår ändå inte alltid vad jag menar, oavsett hand. På högersida däremot när jag visar snurra med höger hand. Ja då går det som en dans! Så nu tränar vi snurra på vänster sida, med vänster hand...

 

Alla moment ska tränas in så att det är 100 % säkert! Och det har jag varit slarvig med...

 

Likaså med högerhandlingen. Det har vi ju egentligen inte tränat på, men han följer ju med fint. Men när vi gick en avslutningsbana så reflekterade Zandra och alla andra kursdeltagare över min vänstra arm som av någon anledning måste hållas så att den ser ut att vara gipsad. Men jag höll bara armen så på vänster sida, inte på höger sida. Vilken sida tror ni han gick bäst på? Vänster. Varför då? Teorin vi har är att dels tolkar han min "gipsade arm" som ett handtecken till fot, när jag inte håller uppe den på höger sida, då vet han inte vart han ska gå... Ännu värre blir det när matte konstant säger fot istället för hand...

 

Men Zandra trodde även att de hade att göra med att han inte förstod positionen helt, då vi inte tränat på de. Men han följer med fint men han blir osäker och visar det genom att gå saktare och saktare.

 

Så vi ska även träna på position på högersida... Tillsammans med massvis med fler saker...

 

Tur att jag skrev upp allt, hur skulle jag annars komma ihåg? ;)