Mathildas Hundar

Historik
Hundar av spanieltyp har funnits i Europa sedan mer än tusen år. Ofta kan man se en förbluffande modern typ av spaniel på målningar av mycket gammalt datum. Redan från 1200-talet finns det avbildningar av dvärgspaniel. I mitten av 1830-talet började engelsmännen korsa in ostasiatiska småhundar i king charles spanieln. Först år 1945 erkändes den som enskild ras av engelska kennelklubben. Rasen är numera spridd över världen och den är en mycket uppskattad sällskaps- och utställningshund.

Användningsområde
Rasen kan sägas leva mycket väl upp till förväntningarna på den utpräglade sällskapshund som den utger sig för att vara. Den är i allmänhet orädd, social med både människor och andra hundar, lekfull och lätthanterlig. Den är sportig och beskrivs ofta som en ”stor hund i litet format”. Den passar utmärkt som sällskapshund och för utställning, agility, lydnad, spår, eftersök (viltspår) och andra roliga hundsporter. Det finns också individer som är servicehundar.

Hälsa
Rasens största hälsoproblem är att den kan få blåsljud på hjärtat. Detta uppmärksammas i rasklubbens och Svenska Kennelklubbens regelverk med krav på hälsointyg för de indivder som går i avel och även deras föräldradjur. Rasen har lindriga hud- och öronproblem och då rasen har relativt stora ögon kan man också få ägna dem en del uppmärksamhet. Syringomyelia (en sjukdom i hjärnan) har fått mycket uppmärksamhet i hemlandet England på senare tid. Hur vanlig sjukdomen är i Sverige är ännu okänt.

Egenskaper/Mentalitet
Den är en liten, alltigenom lagom hund av spanieltyp. Typ och temperament är mycket viktiga egenskaper. Den är livlig, behagfull och välbalanserad med ett milt uttryck. Till karaktären är den absolut orädd och käck, glad, vänlig, aldrig aggressiv och utan varje antydan till nervositet. Dess tillgivenhet och mjukhet gör den till en idealisk sällskapshund som passar in i de flesta miljöer.

Storlek och utseende
Önskvärt är en liten, välbalanserad hund, helst cirka 5,5–8 kg, men större individer förekommer. Vikten är i proportion till höjden. En välbalanserad hund ska vara omkring 32–33 cm i mankhöjd för hanar och något mindre för tikar. En hund av spanieltyp, utan överdrifter, med ett milt ansikte med stora, mörka, runda ögon. Färger: black & tan (korpsvart med rödbruna tecken), ruby (varm kanstanjeröd), blenheim (varmt kastanjefärgade tecken i väl uppbrutna fläckar på pärlvit botten), tricolor (svart och vitt jämnt fördelat och uppbrutet, med rödbruna tecken).

Pälsvård
Pälsen ska vara lång, riklig och silkig, utan lockighet. Lätt vågighet är acceptabelt men rak päls är korrekt. Den ska aldrig trimmas, men pälsen på tassarna bör hållas efter om den är riklig, så att inte filtmattor bildas undertill eller mellan tårna. Pälsen bör borstas igenom regelbundet och särskild uppmärksamhet bör läggas på pälsen
bakom öronen som är riklig och mjuk och lätt kan bilda tovor.

Rasklubben: http://www.cavaliersallskapet.net/






Text: www.skk.se i samarbete med rasklubben
Bild: www.google.se  

Min mormor, Maine Lundell har haft uppfödning av Bearded Collie sedan 1965 vilket gör kenneln oerhört unik. Innan uppfödning av Bearded Collie startade, födde mormor upp bland annat Old English Sheepdog, Tibetansk Terrier och Manchester Terrier. Men dem ville gärna köpa en ny ras så mormor köpte en annonsbok som hette Dog Worlds Annual och såg bilder på Bearded Collie. Denna text är tagen från Farmarens Kennels hemsida:

"Hundarna påminnde om OES men mindre till storleken. På knagglig engelska skrev jag fem brev till uppfödare av rasen. Jag fick svar av tre, nämligen Gertrude Wheeler kennel Cannamore, Jenny Osborne kennel Osmart och Janet Martinau kennel Jayemji.

Med hjälp av vår vän, även han OES uppfödare, Caj Håkansson kennel Bahlambs, kunde vår första beardis anlända 1965. Clunie valdes av Caj som då var i England som kennelhjälp hos legendariske Joe Braddon kennel Ide.

Clunie var dotter till berömda GB CH Wishanger Cairnbahn och Merry Maid Of Willowmead. Den tredje september 1967 födde hon den första beardis kullen som bar kennelnamnet Farmarens. Pappan till kullen var svenskfödde Happy Dogs Broad Day en son till S U CH Danielle.

De linjer våra hundar har idag är grundade på just denna kull och den uppfödningen som mormor en gång i tiden startade. Det är häftigt tycker jag! 

Mormors passion för rasen och uppfödning har gjort att Farmarens Kennel är mer eller mindre hennes livsverk.

Här är några bevis på att mormor har gjort ett otroligt bra jobb:

Farmarens Kennel är tilldelad Hamiltonplaketten för förtjänstfull uppfödning av Bearded Colle 1985 och Specialklubben För Bearded Collies uppfödarmedalj 1994.

1976 utsåg klubben för första gången 'Årets Bearded Collie', utmärkelsen tilldelades Farmarens Black Xhibit som också senare blev rasens första lydnadschampion.

Årets Utställningsbeardis korades ffg år 1982 - först att erhålla denna utmärkelse var Farmarens Emily Blue.

2005 blir SUCH FINUCH NUCH DKUCH NORDV-04 INTUCH GBCH Farmarens Real Diamond "Ronja" den första och hittills enda svenskuppfödda bearded collie som erövrat brittiskt championat.

När vi var i Norge fick vi en kommentar som löd: -För 30 år sedan var Farmarens bäst i Norden och 30 år senare är dem fortfarande bäst.

Enligt henne var Farmarens Kennel bäst och bara det gör mig glad. Några delar nog hennes åsikt och andra inte då det finns många otroligt duktiga uppfödare i Norden.

Men en sak är jag säker på och det är att Farmarens Kennel kommer att producera sunda beardisar av hög kvalité i många, många år till.

... om när jag och Linnéa kom hem från dagis och var jätteupprörda och sa:

-Mamma, varför har inte vi några husdjur?
-Vaddå, vad menar ni? Vi har ju hundarna, dem är ju husdjur.
-Men nä mamma, dem räknas inte! Dem tillhör ju familjen.

På den tiden hade vår mormor en riktig kennel med ett 40 tal hundar plus inakorderad hundar. Vi hade även papegojor, undulater och andra mindre fåglar. På gården fanns även hästar och höns.

Men då ville vi ha kanin, hamster, marsvin eller fiskar. Mamma tyckte att det räckte med djur, men tillslut gav hon med sig och köpte ett akvarium med fiskar.

Ursprung

Rasens utveckling och användning under århundraden
Att varje hundras har sina specifika arbetsuppgifter, utvecklade under århundraden, är något som dagens människor inte är särskilt medvetna om. Visserligen gör prickarna dalmatinerns utseende speciellt och teckningen lockar säkert många, men utseendet är långt ifrån det viktigaste hos en hundras. Beteende, temperament och bruksegenskaper är minst lika karaktäristiska egenskaper hos olika hundraser. Redan då dalmatinerna var följeslagare till romerna började den selektering av rasen, med avseende på de mentala egenskaper, som senare avel mer systematiskt tagit fasta på.

Från mitten av 1700-talet och fram till början av vårt sekel användes dalmatinerhundar i England till att vakta i stall. Man ville ha hundar med utpräglad revirkänsla eftersom det var nödvändigt att hundarna sade ifrån om ovälkomna personer närmade sig hästar och vagnar. Dalmatinerna användes dessutom för att eskortera diligenser och hästekipage. De skyddade hästar, vagnar, passagerare och bagage mot rån och överfall. Vid rastställena lämnades hundarna att vakta både vagnar och bagage på egen hand. Under färden kunde varken kusk eller resenärer hade möjligheter att passa hundarna utan dessa fick själva hålla reda på "sitt" ekipage. De dalmatiner som var duktiga vagns- och stallhundar, som lydigt följde med under resan, stannade kvar vid vagnen under rasterna och som vaktade stallet mot besök från oönskade främlingar; dessa hundar uppskattades och användes i aveln.

Resultatet har blivit att dagens dalmatiner inte har någon utpräglad jaktinstinkt och att den inte springer långt bort från matte och husse när den är lös. Än idag vaktar rasen ganska energiskt och säger med stor inlevelse ifrån om någon obehörig närmar sig tomten, familjens bil och när det ringer på dörren. Dalmatinern kan också vara mycket modig om någon familjemedlem skulle hotas.

Eftersom dalmatinern levde i stallet bestod flocken inte bara av hundar och hästar utan även av alla andra husdjur som förekommer på en gård. Fortfarande har också dalmatinern lätt för att umgås med de flesta husdjur.

En mångsidig och läraktig hund
I vårt århundrade har dalmatinern haft många skiftande användningsområden:

• Brandkåren i USA har haft dalmatinerhundar som maskotar. Man har i detta sammanhang också haft praktisk hjälp av dem genom att de kunnat spåra upp människor i rum fyllda av brandrök och man har tränat dem att bära redskap in i brinnande hus.

• Dalmatinern använts både som vakthund och rapportör och även fungerat som minsökare.

• De har även tränats som ledarhundar för blinda och som draghundar. De passar bra till såväl agility som eftersök och är mycket förtjusta i att spåra.

• Trots sin avsaknad av egentlig jaktinstinkt händer det att exemplar av rasen används till jakt. Dalmatinern har ett utpräglat anlag för att härma och tar därför gärna efter en fullärd jakthund om den får tillfälle att arbeta ihop med en sådan.

• I USA har man sedan 1940-talet anordnat bruksprov för dalmatiner s.k. "Road Trial" som bygger på rasens ursprungliga användning som vagnshund. Vid dessa prov, som blivit allt populärare, testar man dalmatinerns förmåga att följa häst och vagn eller häst och ryttare. Inte bara hundens uthållighet utan också dess lydnad sätts på prov.

• Genom sin vilja att lära sig konster och sitt lekfulla sätt har dalmatinern också varit cirkushund.

• Det finns numera åtskilliga lydnadsmeriterade dalmatiner och flera har blivit lydnadschampions.

En dalmatiner kan göra det mest oanade för en godbit eller annan belöning och princip finns det inga gränser för vad en dalmatiner kan lära sig. Man kommer emellertid inte långt med monotona träningsmetoder utan riktig positiv förstärkning. Dalmatinern vill gärna vara till lags – men, helst på sina egna villkor för det finns ingenting så envist som en dalmatiner som tror att det lönar sig. Den hund som känner sig motiverad, kan verkligen anstränga sig för att göra som husse eller matte vill. Det kommer an på den som tränar hunden att med fantasi och inlevelseförmåga fundera ut sätt att motivera hunden att göra det man vill.

Dalmatinerns största funktion idag är att vara en sällskapshund, vilket den också är på ett utmärkt sätt med sin speciella charm. Den trivs när hela familjen är samlad och delar sin kärlek rättvist mellan familjens alla medlemmar. Det är typiskt för rasen att vara lugn och sansad inomhus och pigg och livad ute. Den är en mycket uthållig, men kräver ändå inte överdrivet mycket motion. Dalmatinern uppskattar att få vara lös en stund under promenaden. Mätt, välrastad och belåten ligger den helst i sängen eller knuffas med familjen i soffan och njuter av att få vara med.

Utseende och egenheter
Dalmatinern är en medelstor hund där proportioner och symmetri tilldelas stor vikt. Den skall vara kraftig och muskulös utan att vara grov eller klumpig och den skall hellre vara rektangulär än kvadratisk. Dalmatinerns uttryck är mycket viktigt. Det skall vara vaket och intelligent och det skall synas att det är en alert och uppmärksam hund. Rasen skall utstråla styrka och uthållighet och det taktfasta, vägvinnande steget, där man tydligt ser svikten och fjädringen ger dalmatinern de så typiska och eftersträvansvärda rörelserna. Dalmatinern är en frisk och sund hund som kan vara pigg och lekfull ända upp till 12 - 14 års ålder.

Dalmatinern har en del särdrag som gör att den skiljer sig från andra hundraser:

- Den är känd för att skratta när den blir glad! Det gör den genom att dra upp läpparna och visa hela bettet. Hos få andra raser är denna egenhet så utbredd som hos dalmatinern, som skrattar för att visa sin glädje och samtidigt undergivenhet.

- Dalmatinerna teckning är också unik. Fläckarna skall vara runda och väl avgränsade och kan vara antingen bruna eller svarta. En dalmatiner kan ha få fläckar, en annan många, det spelar ingen större roll, huvudsaken är att teckningen ger ett prickigt intryck.

- Dalmatinern har en annorlunda njurfunktion än andra hundraser. Den har en högre urinsyrahalt i urinen och när dalmatinern får urinsten - vilket den inte får oftare än andra hundraser - får den oftast uratstenar.

Det är ovanligt att dalmatiner är petiga med maten. Snarare är det så att dagens dalmatiner är känd för att vara glupsk och ha en omättlig aptit. Den äter allt, vare sig det bjuds eller inte, utan urskillning. Förr i tiden fick dalmatinern troligen livnära sig själv till stor del under resorna, vilket kanske bidrar till ett sekundsnabbt sväljande av någon till synes oätlig "delikatess" vid dikeskanten. Att med en dalmatiner i huset lämna matvaror lättåtkomliga på bänkar och bord är därför inte att rekommendera, ens för ett kort ögonblick.

Unghundar kan ibland få en del utslag, mest på huvudet, något som väl närmast kan liknas vid pubertetsfinnar. Dessa försvinner efter några månader och det finns ingen anledning att oroa sig i onödan. Minsta skavank t. ex. i samband med fällning syns tyvärr på en gång i den korthåriga vita pälsen. En korrekt utfodring är A och O för alla hundar och för att man skall få en frisk hund med bra päls är det ett absolut måste. Man kan nog säga att de flesta hudproblem som finns hos dagens hundar är relaterade till brister i foderstaten och försvinner när dessa rättas till.

Hörseltest
Dalmatinern är lyckligtvis förskonad från många av de sjukdomar som drabbar andra hundraser, men det händer ibland att valpar föds döva. Medfödd dövhet hos en valp är ett problem som inte skall drabba valpköparen då det är uppfödarens ansvar att på ett tidigt stadium upptäcka eventuella döva valpar i kullen. Det händer tyvärr någon gång att mindre seriösa uppfödare inte bryr sig eller att nybörjaruppfödare inte känner till att dalmatinervalpar kan födas döva och inte heller vet hur man går tillväga för att upptäcka de döva valparna. Detta drabbar valpköparen, som efter en tid börjar förstå att valpen inte hör.

Det är viktigt att valpen är hörseltestad antingen med uppfödarmetoden eller med BAER-test!

I många länder och även i Sverige har man börjat testa dalmatinern med en hörseltestningsapparat som med en elektrofysiologisk undersökning mäter hörselfunktionen. I Sverige har ett stort antal avelsdjur och även valpar testats med denna metod (BAER). Det har visat sig att dalmatinern kan ha hörseldefekter på ett öra och höra utan anmärkning på det andra (unilateralt hörande). Sådan partiell hörselnedsättning har ringa eller ingen betydelse för hundens funktion. De hundar som bara hör på ett öra - unilateralt hörande - har inte på något sätt ett avvikande beteende och visar inga tecken på hörselnedsättning utan verkar höra precis lika bra som de dubbelsidigt hörande hundarna. Hundens hörsel är så god att den funktion som finns på den friska sidan mycket väl räcker för att hunden skall kunna leva ett normalt hundliv. Att flera unilateralt hörande dalmatiner är godkända på Brukshundsklubbens bevakningsprov - där det med hörseln gäller att kunna identifiera en avlägsen ljudkälla och hur denna förflyttar sig - bekräftar att en hund som är döv på det ena örat inte på något sätt är handikappad. Att köpa en unilateralt hörande valp är absolut inte något man bör känna sig tveksam inför.

Text: www.dalmatiner.nu
Bild: www.google.se 

...med doft? Trodde inte mina ögon när jag såg att det tydligen finns bajspåsar med doft för att neutralisera bajsdoften. Dessa finns på swecat. Själv använder jag vanliga svarta bajspåsar utan doft ;)

Vad använder ni för bajspåsar? ;)

"Superkennel with very tidy dogs, such quality all through, and always handled and presented to perfection, they should all be very proud" - David Hyde


Farmarens Weeping Willow, Farmarens Florian Prinzkrona, Farmarens Hallo Dollie och Farmarens Made in Sweden.

Lillehammer är otroligt vackert!

God sportsmannanda och glada miner var det kring ringside trots regn och rusk!

If the dog attacks, lay still - until help arrives

Farmarens Weeping Willow "Duncan" vinner Veterklassen hanar. Stolt matte och handler är Linnéa Sandberg.

Potterdale Golddust "Brian" stolt matte är Charlott Sandberg:



Övriga hundar i klassen:


Brian vinner sin klass:

Jag ska sätta mig ner och skriva tidsinställda inlägg som kommer att komma upp när jag är i Kreta.

Har ni några önskemål på vad jag ska skriva om?

Igår när jag skulle fota efter bilderna på Svea och Florian så ville Cleo också vara med på bild. Hon stod hela tiden ivägen för kameran, så jag tog några kort på henne också :) Hon är ju så söt:)

Här kommer efter bilderna.

Svea:


Florian:

... ska bli rena!

Jag är hemma hos mamma och ska tvätta Svea och Florian. Tänkte ta lite före och efter bilder, vad sägs om det?Dem är riktigt lortiga nu så det kan nog bli roligt att se skillnaden.


Före:

Läser ni hundsport?

Normalt äter mina hundar bara Best in Show Fullkost men till Florian ger jag Royal Canin Medium Adult. Då och då blandar jag även i Klass Normal eller burkmat så som Vov i torrfodret. Om det blir några matrester över från middagen blandar jag i det i maten. Oftast ger jag torrfodret torrt men ibland blötlägger jag även fodret.

Mina hundar är inte särskilt matgalna så dem har alltid fri till gång på vatten och Fullkost fodret. På nätterna delar jag upp hundarna så att tjejerna är i vardagsrummet och Florian är i köket. Tjejerna delar på en vattenskål och en matskål med Fullkost medan Florian får en egen vattenskål och en egen skål med Royal Canin. Tjejerna brukar kunna vakta maten och då vågar stackars Florian inte äta, men genom att dela på dem så försvinner det problemet.

Mina hundar äter bäst på natten oftast så är det tomma matskålar morgonen där efter. Jag tror att det är så för att det är då dem får ro till att äta. På dagen händer det så mycket annat roligt så dem "hinner" inte att äta.

Vad har era hundar för matvanor?

Psykiska och hormonella faktorer
Aptiten påverkas också av psykiska och hormonella faktorer. Tikar som är skendräktiga kan äta dåligt eller inte alls i flera veckor. Många hanhundar matvägrar då det är löptikar i närheten. Varm väderlek är ytterligare en orsak till dålig matlust. Många hundar föredrar att äta på nätterna om det är mycket varmt ute. Det är också viktigt att hunden får lugn och ro vid sin matskål så att den slipper bevaka maten eller känna sig störd på annat sätt. Matens smaklighet och konsistens påverkar lusten att äta och här finns det stora individuella variationer vad hundar tycker är gott. En del hundar äter ju saker som man inte kunde drömma om skulle kunna fungera som mat. Det finns också rasvariationer i aptit. Labrador retrievers är kända för att kunna livnära sig på allt, medan collies kan vara mycket sparsmakade.

Äter för att bli mätta
Djur äter för att bli mätta, egentligen för att täcka sitt energibehov. De hundar som får mycket annat vid sidan om t.ex. träningsgodis, fikabröd eller matrester täcker en del av sitt energibehov den vägen och äter ofta mindre av hundmaten. Svenska hundar får i genomsnitt 1/4 av sitt energibehov täckt av matrester! Risken är då att utfodringen inte blir näringsmässigt balanserad och dessutom ökar risken för övervikt.

Olika energibehov
Energibehovet styrs av hundens aktivitet. En hårt jagande jakthund har ett kraftigt ökat energibehov och de hundar som går ned i vikt under jaktsäsongen får inte sitt energibehov tillfredställt. Det är inte ovanligt att jakthundar är direkt överviktiga i början av jaktsäsongen för att sedan bli magra i slutet. Målet bör vara att hålla hunden normalviktig hela året och anpassa utfodringen efter aktivitetsnivå. Växande hundar har också krav på mer energi. När tillväxtkurvan planar ut upplever många att hunden äter sämre vilket är helt naturligt eftersom behovet har minskat. Hundens temperament påverkar också. Den pigga och livliga hunden är betydligt mer energikrävande än den lugnare individen

Mest torrfoder
De flesta hundar idag utfodras med torrfoder vilket är både enklast och billigast. Vissa hundar föredrar burkmat som näringsmässigt är likvärdigt men dyrare. Hemlagad mat kan vara ytterligare ett alternativ, men den måste då vara balanserad och med korrekt innehåll av vitaminer och mineraler. Det fordrar en hel del kunskap, tid och intresse att utfodra med hemlagat.

Varannandagsätare
Hundar kan vara utan mat ganska länge utan att ta skada. Man brukar säga att ingen frisk hund frivilligt svälter ihjäl. En del hundar är” varannandagsätare” och det kan vara svårt att få dem på andra tankar. Håller hunden sin vikt är det ingen fara förutsatt att det inte bara äter godbitar, då blir den felnärd. Får hunden mycket välling eller filmjölk som ju mest innehåller vatten kommer den att känna sig mätt och inte vilja ha sin vanliga mat. Verkar hunden frisk i övrigt? Om inte, sök veterinär för undersökning.

Aptitstimulerande
Här kommer nu litet olika aptitstimulerande råd:

• Värm maten, det ökar smakligheten.
• Övergå till burkmat eller hemlagad mat.
• Smörj matskålen med ett tunt lager leverpastej, det ger goda dofter som tränger upp genom den övriga maten.
• Ge s.k. högenergifoder som ger mycket näring i liten mängd.
• En del hundar vill ha flera mindre mål under dagen. Andra hundar vill ha maten stående framme för att kunna äta då och då. Det är dock bara torrt torrfoder som man kan göra på det sättet med.

Text: Olle Görman, Veterinärhuset i Värnamo AB

Denna veckan är fylld av plugg inför mitt sista prov på fredag innan sommarlovet. Då har jag klarat av ett helt år på högskolan! Efter provet åker hela Farmarfamiljen direkt till Norge och Lillehammar. Där ska vi bo på en camping, äta gott och ställa ut på Norges Beardisspecial. Det kommer att bli toppen kul!

Helgen efter Norge åker jag till Kreta i 14 dagar därefter är jag hemma en dag och packar om mina saker för att åka till England för att i en vecka bo hos Wendy Hines, Kennel Ramsgrove.

Så början av sommaren är helt planerad nu, resten av sommaren kommer med all säkerhet tillbringas på en del hundutställningar. Jag ser framemot det!

Så nu sätter jag fart och pluggar så kan sommaren börja sen!

Jag är för renraser och helt emot blandraser eftersom att jag inte ser någon fördel överhuvudtaget med att ha en blandras istället för en renrasig hund. SKK arbetar för sundhundavel och de flesta uppfödarna är seriösa i sin avel och jobbar verkligen för rasens allra bästa. SKK har tagit fram RAS (Rasspecifika avelsstrategier) som är handlingsplaner för aveln hos en specifik ras. Där rasens starka och svaga sidor är påpekade och som uppfödarna skall ta i åtanke innan de avlar på sin hund.

Genom att blanda raser med varandra blandas alla rasers starka och svaga sidor till en individ. Det är svårt att veta vilka egenskaper hunden kommer att ärva från sina föräldrar därför är det svårt som uppfödare att avla i flera led än ett då man inte vet vad som bör hållas i åtanke. Det är svårt att veta varifrån hundens dåliga mentalitet kommer ifrån eller varifrån hundens hudproblem kommer ifrån. Desto fler raser en blandras har i sig, desto svårare är det att förutspå vilka egenskaper din hund kommer att få.

Var ras är skapad för att uppfylla ett syfte. En herde behövde en hund som kunde samla hans får och utifrån det har man under flera mänskliga livstider har det pågått ett nogrannt avelsarbete för att få den optimala hunden. Individer som är svaga kandidater och har egenskaper som man ej önskar har genast tagits ur aveln.

Jag ser inte att det finns något mål för att uppfylla ett syfte inom blandras avlen, förutom att få fram en annorlunda ras med häftiga färger. Jag tycker att det inte känns som ett seriöst avelsarbete. Blanda hundar med olika arbetsuppgifter och temperament blir inte alltid lyckat. En chihuahua i en rottweilers kropp skulle vara en farlig hund.

Genom att köpa en hund stödjer du hundens uppfödare, det är en utav anledningarna till varför det är så viktigt att tänka igenom sitt hundköp ordentligt. 

Läs mer om SKKs arbete för sundhundavel på deras hemsida www.skk.se


Vad tycker ni? Är ni för eller emot blandraser?

Hittade dem här söta och lite roliga skyltarna hos hastshopen.se för 100 kr.

Det allra senaste inom fästingskydd måste vara fästingavvisare. Jag träffade en hundägare som använde just detta till sin hund och det funkade toppen enligt han. En fästingavvisare är en dosa som du sätter fast på hundens halsband och den sänder ut ett ultraljud med en frekvens på 40,000 Hz
som når ca 1.5 m. Vi hör inte det här ljudet men det gör fästingarna och därför undviker dem hunden.

Min första tanke var att hunden måste ju höra det här ljudet och det kan ju inte vara så trevligt för dem att höra ett konstant ljud. Men när man är inomhus då kan man ju ta av halsbandet och på så sätt slipper hunden höra ljudet jämt.

Jag är lite skeptisk mot att använda fästingavvisare på mina hundar, för det första så tror jag att ljudet kan vara obehagligt för hunden och för det andra är jag väldigt osäker på om det skyddar mot fästingar överhuvudtaget?

Hundarna har tagit sitt första dopp för i år eller rättare sagt, Florian och Svea har tagit sitt första dopp. Cleo har bara doppat tassarna. Hon är lite utav en badkruka, det har hon alltid varit! Men Florian och Svea tyckte i alla fall att det var kul, men lite fega är dem.  Så fort det blir lite för djupt så blir det för läskigt och då simmar dem snabbt in. Filmade en snutt när vi kastat i en pinne och Florian vill verkligen ha den så han sträcker sig så mycket det går men när han märker att han inte når den och han måste simma då står han kvar och gnäller istället. Han är lite små feg för att simma, men jag antar att det är för att han inte är van. Tänkte låta dem bada lite oftare så kommer dem bli mer självsäkra.

 
Två fullpälsade genomblöta beardisar och en nerklippt snustorr beardis. Det vore enklare om Cleo var badtokig och dem andra badkrukor... ;)

Det senaste inom fästingskydd är helt klart bärnstenshalsband. Det sägs skydda hunden mot fästingar i och med att bärnstenen ger statisk elektricitet. Pälsen blir alltså svagt statisk och vad jag har hört fungerar det därför inte när hunden är blöt.

Jag är själv väldigt skeptisk till detta men har hört från många att det faktiskt fungerar. Hur det fungerar på långhårshundar är jag däremot väldigt tveksam till... Det vore ju toppen om det funkade, då det inte är giftigt och det är dessutom rätt snyggt. Normalpriset ligger på 10 kr/cm.

Vad säger ni? Funkar det? Eller är det bara hokus pokus? ;)

Den översta bilden är för korthårshundar den undre är för långhårshundar.


Bilder: http://www.elvingsson.com